Warning: "continue" targeting switch is equivalent to "break". Did you mean to use "continue 2"? in /customers/a/f/2/kreationsbolaget.se/httpd.www/magasin/wp-content/themes/roma/framework/redux-framework-master/ReduxCore/extensions/customizer/extension_customizer.php on line 358 Warning: "continue" targeting switch is equivalent to "break". Did you mean to use "continue 2"? in /customers/a/f/2/kreationsbolaget.se/httpd.www/magasin/wp-content/themes/roma/framework/redux-framework-master/ReduxCore/extensions/customizer/extension_customizer.php on line 380 Warning: "continue" targeting switch is equivalent to "break". Did you mean to use "continue 2"? in /customers/a/f/2/kreationsbolaget.se/httpd.www/magasin/wp-content/themes/roma/framework/redux-framework-master/ReduxCore/extensions/customizer/extension_customizer.php on line 384 Warning: "continue" targeting switch is equivalent to "break". Did you mean to use "continue 2"? in /customers/a/f/2/kreationsbolaget.se/httpd.www/magasin/wp-content/themes/roma/framework/redux-framework-master/ReduxCore/extensions/customizer/extension_customizer.php on line 411 Warning: "continue" targeting switch is equivalent to "break". Did you mean to use "continue 2"? in /customers/a/f/2/kreationsbolaget.se/httpd.www/magasin/wp-content/themes/roma/framework/redux-framework-master/ReduxCore/extensions/customizer/extension_customizer.php on line 423 Warning: "continue" targeting switch is equivalent to "break". Did you mean to use "continue 2"? in /customers/a/f/2/kreationsbolaget.se/httpd.www/magasin/wp-content/themes/roma/framework/redux-framework-master/ReduxCore/extensions/customizer/extension_customizer.php on line 442 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/a/f/2/kreationsbolaget.se/httpd.www/magasin/wp-content/themes/roma/framework/redux-framework-master/ReduxCore/extensions/customizer/extension_customizer.php:358) in /customers/a/f/2/kreationsbolaget.se/httpd.www/magasin/wp-includes/feed-atom.php on line 8 KB Magasin Kultur & Media 2015-11-16T13:28:14Z http://magasin.kreationsbolaget.se/feed/atom/ WordPress Markus Qvist <![CDATA[Rapport från himlen med Lena Ranehag]]> http://magasin.kreationsbolaget.se/?p=1794 2015-11-16T13:28:14Z 2015-11-10T09:34:42Z lena9

Om livet, döden och dimensioner däremellan

Vi har alla ett sjätte sinne. Men desto längre bort från barnstadiet vi kommer desto mer tränger vi undan vår förmåga att kommunicera med andra dimensioner. Mediumet Lena Ranehag menar att vi med tiden stänger ner vårt sjätte sinne istället för att utveckla det.

– Vi fostras att tro annorlunda. Vi matas med information och vi slutar att tänka själva. Det talas om för oss vad vi ska göra, hur vi ska leva och hur vi ska tänka.  Senare i livet kan det vara svårt att hitta tillbaka till förmågan och längs vägen slutar vi känna in. Och det är farligt, det stänger ner oss som människor, menar Lena.

Avstängda och inneslutna i våra inre låsta rum går vi kurser i att utveckla våra sinnen, att hitta tillbaka till oss själva och att finna vår egen andlighet. Problemet är att vi under så lång tid vänt oss så långt bort från andligheten att när vi ska återta den är det en främmande värld för många, och det skrämmer oss. Vi ryggar tillbaka inför andevärlden, döden och vad som händer därefter.

För Lena Ranehag speglar döden enbart en annan dimension, parallell med vår egen och som likväl utspelar sig precis här och nu. En dimension vi alla kommer att uppgraderas till, förr eller senare. Men belackarna är många. Att arbeta som medium är förenat med både skepticism och raljans från omvärlden.

-Det är inne att vara anti andlighet i vårt samhälle idag. Det tror jag delvis bygger på rädsla, att man inte vågar erkänna att man faktiskt tror på en fortsättning efter livet. Det är lite sorgligt, för det bor ju en trygghet i känslan av att det inte är slut efter döden. Vi lämnar inte livet utan glider vidare i en annan skepnad. Andligheten, det är vår kärna, själva essensen av vår existens, säger Lena.


Döden som pånyttfödelse
I vårt samhälle associerar många av oss döden till sorg, mörker, avsked och avslut. Lena ser istället döden som en pånyttfödelse in i det andliga planet och enkom det fysiska avslutet på vår nuvarande resa, för att sedermera förflytta oss vidare in i en högre, ljusare universell dimension av utveckling där vi blir mer integrerade med övriga universum. Där vi synkroniserar mer med andra intelligenser på ett högre medvetandeplan.

Skeptiker häver inte sällan ur sig att medium far med osanningar och vräker ur sig påståenden och floskler tagna ur luften. Lena är noga med att säga till människor hon möter och hjälper i sitt yrke att det hon upplever, det är hennes sanning.

Lena Ranehag stod i kontakt med andevärlden redan som barn.


– Jag kan undra varför skeptiker lägger så mycket energi på något de inte tror på. Men jag kan förstå att man är rädd. Det går inte att förklara för någon hur det känns att ha en medial förmåga eller att ha direktkontakt med andevärlden. Det går inte bevisa med kalla fakta. Det enda sättet att förklara det på är att beskriva sättet jag upplever en given situation på. Jag försöker inte lura någon, jag försöker inte tvinga på någon något – jag försöker hjälpa människor. Det är min drivkraft.

Så hur öppnar man då åter dörren, hur finner man vägen till andligheten om man känner igen sig i att ha stängt ner kanalen och sedan lång tid tillbaka avskärmat sig från minsta form av metafysisk tillstymmelse?

-Att vara öppen bygger på absolut tillit, att våga släppa taget. Det som du öppnar upp är en del av dig själv, det är en högre dimension – som du redan tillhör. Dimensionen bakom dörren är källan du kom ifrån, skapades i och som du en dag ska tillbaka till. Det finns inget skadligt i att öppna upp dörren till denna universella dimension. Tvärtom ligger det farliga snarare i att begränsa sig, att stänga ner sig och att innesluta sig med skygglappar innanför fyra väggar.

Rädslan inför det okända kan dock för många väga över till att dörren mot andligheten förblir stängd. Passagen blockeras av farhågor inför att stöta på någonting ondsint som ruvar i mörkret. Och Lena menar visserligen att risken finns att mindre goda energier gör sig påminda, men att det är den egna viljan som styr vilka typer av energier vi attraherar genom dörren som öppnas upp till andra sidan.

-När du väl känt på dörren och börjat släppa taget upplever du att det inte var någon fara och du öppnar dörren lite ytterligare gången därpå. Du får känna dig fram. Men att börja känna tillit handlar om att acceptera andevärlden och andra dimensioner. När man erkänner detta inför sig själv, först då kan resan ta fart. Det är när du låter det intuitiva vetandet få styra som bitarna börjar falla på plats.

Och det här gäller inte bara dörren till andevärlden, utan lika mycket dörrar i livet vi lever här på jorden. Genom att känna rädsla kan vi själva låsa dörrar i vårt inre. Det gäller istället att känna tillit till en större kraft, en större kärlek, och när man känner den tilliten så börjar man också se ljuset. Men då måste man släppa taget, rädslan gör att man stänger dörrar och låser in sig själv utom åtkomst för ljuset.

Och Lena menar att de flesta hittar ljuset, förr eller senare. Efter att ha släppt taget. Detta kan dock i många fall innebära rent bokstavligt. Folk är så materialiserade idag och klamrar sig fast vid ägodelar, hus och krimskrams som hängde livet på att hålla hårt i dem istället för att det motsatta. Och precis så enkel är ekvationen – andlighet handlar om att släppa taget om det materiella.

Det är en lärdom vi ska göra i livet  – att släppa taget och gå vidare. Vi är endast andliga varelser på en fysisk resa. Allt vi har och äger är bara till låns. Att inte kunna släppa taget om materiella ting handlar även det om otrygghet. Den enda kraften de känner tillit till är sitt hem där de kan stänga dörren och låsa om sig. Och är hemmet den enda tryggheten man haft i livet kan det vara svårt att släppa taget efter döden. Därav så många platsbundna själar som fastnat och blivit kvar i hus och byggnader genom alla tider.

Större kunskap om livet och döden
Som medium har man per automatik inblick in bakom en skiljevägg vars andra sida de flesta människor ställer frågor om utan att få svar under en hel livstid. Har man då också större kunskap om och förståelse inför den största frågan av dem alla – vad är meningen med livet? Och finns Gud?

-Jag har aldrig läst Bibeln. Jag är helt fristående från religion men jag tror på Gud. Den ekvationen kanske inte går ihop för alla, men för mig är Gud ett samlingsnamn för en universell kraft. En kraft, en kärlek, en mästare, det tror jag på. För mig är Gud något som ger mig en drivkraft att hela tiden arbeta med kärlek och ljus. Jag försöker i alla lägen att leva som en så god och bra människa som möjligt genom att ge och tänka kärlek.

Även om det inte är så lätt alla gånger så försöker jag alltid fundera över vad jag kan ge till andra. Jag har lärt mig att det man ger det får man tillbaka här i livet. Det kan också vara en trygghet när man jobbar mycket och träffar mycket människor, både i andevärlden och i vår värld, och det tar mycket energi. Men då vet jag att jag får också väldigt mycket kärlek tillbaka. Och den här kärleken är mitt skydd mot mindre positiva energier. Jag bygger upp ett skydd genom att tänka kärlek, ett skydd jag har tillit till och som medför att jag inte är rädd.

”Healing Circle”, oljemålning av Lena Ranehag.

Genom karma, kärlek och goda handlingar i jordelivet krattar du gången för din vidare färd i nästa dimension, menar Lena. Det är också avhängigt vilken nivå du hamnar på efter döden. Ingenting är förgäves i det här livet, all den empati och medmänsklighet du levt efter i din samvaro med andra människor finns registrerat på din fortsatta resa.

Kärlek och empati är en sak att leva efter i teorin. I realiteten är det lätt att fastna i negativa tankebanor genom livets dalgångar, kanske med långvariga depressiva perioder som följd. Och långtifrån alla hittar rätt väg att gå. Finns det en genväg till att finna mening och syfte?

-Man följer hjärtat, då vet man att man är på rätt väg. Helande kärlek är svaret på all oro och rädsla. Helande kärlek kommer ur ditt hjärta. Även här måste man våga känna tillit, och det känner man med hjärtat. Du vet med dig om du gör rätt, och du vet med dig om du gör fel. Så är det, hjärtat är ett inbyggt känselspröt som vi bär med oss. Däremot har många stängt ner hjärtat och har inte längre förmågan att känna av vad som är rätt och fel. Ur ett stängt hjärta föds otrygghet. Ur otrygghet och rädsla föds obalans i tillvaron.

Genom att känna tillit berikar man sig själv och livet, menar Lena. Livet blir lättare att leva. Tillit innebär en övertygelse om att just detta är rätt väg att vandra, oavsett utgången. Man har inget behov av att försöka styra allting, utan låter det som sker ske i förvissningen om att det har en orsak. Innebörden är någonting du ska erfara eller lära dig, och den lärdomen och kunskapen kommer med tiden. Med tillit till att det som sker det är rätt, blir det betydligt enklare att leva.

Stängde dörren till andligheten
Lena upptäckte aldrig sin mediala förmåga. Den fanns där från start och hon upplevde det aldrig som konstigt att som barn kunna se och prata med de döda. Det var när folk i hennes omgivning började poängtera för henne att hon var annorlunda som ett ljus gick upp för henne. Hennes föräldrar tyckte lilla Lena hade livlig fantasi som pratade med döda, en underlig lek för en liten tjej.

-Man blev varse att man inte var som andra. Jag växte upp i Biskopsgården i Göteborg och hade en bästis som hette Madeleine och var blind. Och Madeleine var avundsjuk på min andra kompis, Lola, som också var med och lekte. Lola var inte en del av den här världen utan andevärlden.  Madeleine frågade vem det var ja pratade med. Jag tyckte inte alls det var konstigt att hon inte såg Lola, för hon var ju blind. För mig var det naturligt.

När Lena var 16 år gammal var hon med om en påtagligt stark andlig upplevelse. Så stark att hennes andlighet stängde ner fullständigt. En ”andlig time out” hon inte skulle återvända från förrän 17 år senare.  En upplevelse som gjorde henne varse om att det var något som kallade på henne, något från den andra sidan.

Lena utbildade sig till frisör och älskade det dagliga socialiserandet med kunderna i frisörstolen hemma i Göteborg. Så en dag, 17 år efter den starka kraftiga upplevelsen som fick henne att stänga igen portalen mot andligheten, öppnades kanalen igen, som om den alltid stått på vid gavel.

-Jag och min väninna satt och samtalade i salongen och helt plötsligt berättade jag för henne att hon skulle byta jobb, när hon skulle byta och var hon skulle jobba. Hon hade suttit och beklagat sig och bekymrat sig över just detta. Då helt plötsligt var det som att något öppnade mitt sinne och jag såg hennes väg framåt. Känslan var att jag skulle hjälpa henne. Och på något sätt så öppnade jag upp en dörr som egentligen funnits inuti mig hela tiden.

Ett par veckor senare ringde väninnan och berättade att allt Lena förutspått hade slagit in. Så, av en tillfällighet, öppnades kanalen upp igen. Och Lena började se saker, och människor, från en annan dimension igen.

-Och när min pappa hastigt och oväntat dog några år senare blev förmågan plötsligt än starkare och jag började ha direktkommunikation med andevärlden. Då förstod jag som vuxen att jag hade en förmåga som inte alla andra hade. Som liten trodde jag att alla såg och kunde kommunicera med andevärlden men som vuxen förstod jag att jag var speciell som hade kontakt med och talade med döda människor. Och så kunde jag ju se dem också.

Lena förstod snart att hon kunde hjälpa folk genom min förmåga, precis som hon hjälpt sin väninna genom att dämpa hennes oro inför framtiden.

-Jag vägleder folk i deras liv, ger dem lite riktlinjer och budskap när de är vilsna. Förmedlar känslor och meddelande från nära och kära i andevärlden. Och även tvärtom – önskningar om att förmedla något till någon man mist.

”En natt på Slottet” på Sjuan. Gäster: Anton Körberg, Figge Norling, Sofia Wistam och Hanna Hedlund.

Medium med hela Sverige
Ordet spred sig snabbt. Väninnan berättade i sin tur för vänner vad som hade hänt som hörde av sig till Lena och också ville ha hjälp.

Några år senare ringde en kund till Lena som var med en TV-producent i Stockholm. En TV-serie om olösta mordfall skulle produceras och producenten hade hört talas om Lenas förmågor och ville få upp henne till audition. Så hon åkte upp till Stockholm. Drygt 80 personer med någon form av medial förmåga deltog, fem blev uttagna och Lena var en av dem. Ett rejält kvitto på att hennes förmågor var äkta vara. Lenas egenskaper som medium testades genom ett löst mordfall med givna svar. Svar som Lena hade.

Det var upptakten till Förnimmelse av mord i Kanal 5. Sedan dess har TV-produktionerna avlöst varandra och under 15 år har Lena anlitats som medium i Det okända på Sjuan, i både Sverige och Danmark, och nu senast En natt på slottet, också det på Sjuan.

-Sedan TV-debuten har telefonen nästan ringt oavbrutet. Mest från privatpersoner som vill ha min hjälp. Tyvärr hinner jag inte lika mycket idag eftersom jag arbetar så mycket runtom i hela Norden. Men jag försöker ändå hjälpa människor så mycket jag kan emellan min medverkan i olika program.

Så här i efterhand har Lena förstått anledningen till att den mediala förmågan var stängd under så många år, under en period i livet då hon själv var väldigt stängd känslomässigt. Hon hade gått igenom stor sorg, fastän hon var så ung, och stängde av sina känslor mer och mer för att skydda sig själv.

-Det som gjorde ont distanserade jag mig ifrån. Istället för att känna efter så gasade jag, jag körde på någon slags överväxel och körde väldigt fort genom livet. Jag var alltid på gång med något nytt. Som 26-åring hade jag redan ägt två hus och var frånskild, ensamstående mamma. Jag hade helt enkelt fullt sjå med att hålla koll på allt som hände i mitt liv och jag hade inte tid att känna efter. Så jag kände inte av någon medial förmåga under den här perioden, och det var inte så konstigt egentligen, sett så här i efterhand.

Känsligt yrke
Som medium är det av yttersta vikt att själv gjort en resa för att kunna förstå andra människor, man behöver vara inkännande och kunna känna och förstå andra människors smärta och livssituation. Det är svårt att arbeta som medium om man är född med silversked i munnen.

-Man kan inte bara säga att man förstår en annan människa, man måste känna det också. Det hårda liv jag själv levt har hjälpt mig i mitt arbete som medium, för det har gjort mig ödmjuk. Jag tar ingenting för givet utan står stadigt kvar med båda fötterna på jorden utan förställa mig. Jag är den jag är för att kunna vara tillgänglig för alla.

Ett medium har ett stort ansvar. När man förmedlar personligt känsliga ämnen till människor i sårbara situationer gäller det att kunna förmedla budskapet på rätt sätt och vid rätt tillfälle.

-Jag är rak och tydlig med det jag förmedlar, det är en del av min personlighet, men är oerhört noga med att känna in och vara ödmjuk i situationen. Jag har nog alltid varit finkänslig och ödmjuk genom livet, det är någon inbyggd antenn som känner av läget med andra människor, tror jag.

Lenas pappa var ärkeskeptiker i många år. Hans bestämda uppfattning var att efter döden är det slut och svart. Bara att nämna ämnet i hans närhet upprörde honom. Det var inget ämne man diskuterade, så var det vara.  Ända tills Lenas pappa möter sin egen döda far sitta på sängen och titta på honom. Chocken får honom att tappa andan. Innan fadern var borta igen.

-Då började pappa förstå mig. Efter ett tag började vi prata mer om andevärlden, året innan han dog. Jag stod som förstenad inför vad han delade med sig av. Det här hade han aldrig berättat för mig. Efter det inledande samtalet började vi prata allt mer och vävde in mycket från livet i samtalet om döden och andlighet. Pappa var plötsligt helt övertygad om att livet hade en fortsättning. Han såg till och med andevärlden och pratade nu med människor från andra sidan.

Året därpå dog Lenas pappa. Bara 60 år gammal. Lena såg en mening i att fadern fick chansen att ge sin syn på livet och döden innan han själv gick bort.

-Idag har jag en stark kontakt med min far på andra sidan. Inte hela tiden, men ofta. Och när han kommer igenom är det väldigt tydligt och väldigt starkt att det är just pappa som besöker mig. Då vet jag att han är hos mig och det känns alltid väldigt positivt att ha honom med sig. Det är ett fantastiskt kvitto på vårt samtal vi hade innan han dog.

Öppna dina sinnen

För oss vanliga dödliga är spöken, andar och mörkrets väsen något skrämmande och fick vi välja skulle de flesta av oss välja att inte förnimma något från döda människor, än hellre se dom. Hur är det då för ett medium som arbetar med döda själar till vardags – blir hen aldrig skrämd eller rädd på jobbet?

Fullsatt på Lenas föredrag ”Helande kärlek är svaret” på Stora alternativmässan i Lilleström.

-Nej, andevärlden skrämmer mig aldrig, det jag upplever bekräftar bara känslan än mer av den andra sidan. Däremot kan det vara mindre behagligt att få kontakt med andar som är arga och missnöjda över saker i deras föregående liv. Sådant är alltid tråkigt att uppleva. Det är ofta dessa själar som fastnar och aldrig når fram till ljuset, som har svårt att släppa saker i livet. Dom fastnar mellan dimensionerna. Inte sällan hittade dessa personer aldrig ljuset i livet heller. För att de var – och är – så stängda och blockerade i sitt sinne.

Sinnet styr till stor del vad det blir av oss i nästkommande dimension, menar Lena. Ett mörkt sinne kan hålla dig fången i livet och det gäller att arbeta med sina tankar, att vara öppen, att släppa taget och att inte vara rädd utan att istället se livet som en gåva. Tids nog vandrar vi alla vidare så passa på att ta vara på livet medan du kan. Sitt inte och vänta på att livet ska dra iväg åt något håll, ta själv tag i saker och var drivande.

-Livet är en ingen färdigskriven teaterpjäs, du får skriva ditt eget manus och forma din egen tillvaro. Och du har alla möjligheter i världen. Nyckeln är att glädja sig åt de förutsättningar livet ger dig, inte bekymra sig över det som fattas dig. För det blir inte bättre än så här, det här är din startplattform och hädanefter blir det vad du själv gör det till. Jag tror heller inte att det är meningen att vi ska förstå oss på precis allting. Långt ifrån alla svar finns på den här sidan. I nästa resa får vi många utav svaren på frågor vi ställer i det här livet.

Mer information:
Lenas hemsida
Lenas Facebooksida

]]>
0
Markus Qvist <![CDATA[Får du krupp av Facebook? Bota webbskräcken!]]> http://www.goteborg4you.se/?p=233 2014-10-27T06:49:05Z 2014-10-27T06:49:05Z Webbskola för äldre medborgare, del 1:

Får du krupp av att höra om Twitter och Instagram? Vägrar du Facebook, hatar du internet och skulle aldrig för ditt liv komma på tanken att dela med dig av ditt vardagsliv genom bloggaktivitet? Då lider du av webbfobi. Och du är långtifrån ensam. Här får du lite tips om hur du kommer över webbskräcken.

Ungdomarnas fingrar flyger över tangenterna och diverse inlägg haglar i otal antal sociala medier till höger och vänster, i vått och torrt. Har man vuxit upp i den digitala åldern faller det sig naturligt att webben är den primära kanalen för kommunikation. Men för äldre generationer är det inte en självklarhet på samma nivå.

Sociala medier, digital kommunikation och att vårda sitt varumärke på webben är att självklarheter för ungtuppar. För en annan kan enkom begreppet ’sociala medier’ ge stora självan när det kommer till att uppdatera sin status och sprida information om sitt privata liv genom digitala konton på det internationella nätet.

Här får du, som gammal stubbe, några knep för att skaka loss rötterna och få liv i årsringarna i den digitala åldern.

1. Börja blogga
Folk är mätta på blondinbloggar och bitterbuttra flöden signerade frånskilda menlösa. Dags för pensionärsbloggen att göra entré! Eller åtminstone medelålderspublicisten. Det är här erfarenheten finns, det är du som i själva verket har något att dela med dig av.

Och lugn, du behöver inte punga ut en endaste krona för att sätta fart. På (webbadressen) wordpress.com upprättar du en gratisblogg på två röda sekunder. Döp den till något finurligt, såsom pensionärsbloggen, och börja blogga.

2. Skaffa en hemsida
Skulle det inte vara fasligt kittlande att ge ut sin egen tidskrift med anekdoter, fakta, kuriosa och foton kring ett ämne valt helt valt på egen hand. En tidskrift där du väljer innehåll och utformning. Kruxet är att det är dyrt att trycka och distribuera en egen tidskrift. På webben betalar du enbart för domännamnet, och that’t it!

Givetvis finns här gratissidor att hämta. På (webbadressen) wordpress.org får du hjälp att upprätta din egen hemsida, återigen på två röda sekunder. Det svåra är att välja rätt domännamn. Men i det här fallet ter det sig tämligen naturligt: www.pensionarsbloggen.se.

3. Skaffa ett par sociala konton
Associerar du fortfarande sociala medier till ett forum för att tillkännage att kaffet är kokat, maten uppäten och att regnet porlar? Visst, det finns de som fortfarande inte har bättre fantasi än att dela med sig av vardagens mest perifiska trivialiteter. Men du kan ha betydligt roligare med, och framför allt, större nytta av sociala medier än så.

Du behöver inte tänka på vad som ska publiceras i sociala medier över huvud taget. Vad sägs om att istället använda dina nyöppnade konton för att sprida innehållet på din nyfödda blogg eller hemsida? Och ingenting mer. Det här blir bara bättre och bättre, inte sant?

4. Välj innehåll med finess
Vad ska du då fylla din hemsida eller blogg med? Eller om du enbart väljer att starta verksamhet på Twitter eller Facebook? Vänd på frågeställningen – har du något att berätta? Inte? Låt då bli att publicera något. Allra minst att kaffet är serverat, även om det är fasligt gott eller ens om det serveras med dopp.

De flesta av oss har ändock något att berätta, så till vida 35-årsblecket är passerat. Om inte annat kan du beskriva din erfarna syn på den naiva ungdomen. I själva verket räcker det med ett uns substans för att överskugga meningslösheten i befintligt tonårsfinniga utbud.

5. Sluta vägra Facebook
Sluta upp med dumheterna. Du vet förmodligen redan med dig att Facebook inte är så mördande farligt för en vuxen individ som du i tal och handling försöker göra gällande. Du avgör givetvis själv på vilken nivå du vill lägga din aktivitet på detta sociala media.

Den gyllene konfidentiella regeln är lika simpel som talande: Det du delar sprids. Det du inte delar förblir höljt i dunkel. Med andra ord kommer dina benrangel förbli döda i garderoben så länge ingen öppnar dörren irl (eng. in real life = i verkliga livet).

Så skapa nu ditt konto, bli kompis med alla dina kompisar och börja socialisera allena framför datorn.

Sådär ja. Följ nu bara dessa simpla råd och utvecklas till en fullfjädrad webbtupp inom timmar. Lycka till!

Text: Markus Qvist

]]>
0
Markus Qvist <![CDATA[Svensk sommar inget för veklingar]]> http://www.goteborg4you.se/?p=146 2014-08-26T06:52:18Z 2014-08-26T06:52:18Z – Så överlever du camping, oväder och grillsäsong

Likt en skön diva, medveten om sin egen status, glider sommaren raskt förbi. Hon må vara skön, men ack så infernalisk. Kaosartat midsommarfirande, regndränkt campingsemester och svartbränd grillfest hör inte till ovanligheterna. För att minimera antalet alltför besvikna och uppgivna anleten under en ordinär svensk sommar bjuds här några tips.

1. Jag grillar, alltså finns jag
Grilla varje dag, oavsett väder och vind. Även om det skulle regna horisontellt, eller underifrån rakt upp i snoken, så grillar du. På sommaren grillar man, så är det bara. Vare sig man vill eller inte. I annat fall kan du utan omsvep bli utknuffad ur gemenskapen, både i grannskap och vänkrets.

Kom ihåg, grillat är godast – alltid. Även om du inte tycker det så tycker du det. Annars framstår du som kinkig. Kan du ingenting om grillning och befinner dig på en högst grillvänlig tillställning med grillmästare uppställda på rad, säg bara ”Weber” så sköter de sig själva. När det kommer till att prata grillning är grillmästare självgående.

2. Att campa är att dö en smula
Camping är ingen lek. I själva fallet är det ytterst få i detta rike som uppskattar att campa. Inte sällan är det som minst omtyckt av camparna själva. Inte konstigt egentligen, camparen – om någon – vet hur jävligt camparlivet kan vara.

Man hör aldrig någon säga ”en gång campare alltid campare”. Det faller sig naturligt; 90 % av de som campar för första gången gör aldrig om det. 5 % blir tvingade, resten är swingers. Kanske inte hela sanningen, i synnerhet inte om du frågar en campare. Ändå misstänkt nära verkligheten.

3. Beach 2013 gick åt skogen
Har du inte lyckats komma i form inför Beach 2013? Lyser magrutorna bleka med sin frånvaro? Putar fettansamlingar från vinterdvalan ut runt naveltrakten? Du är inte ensam, även om det kommer att kännas så när du drar av dig tröjan på stranden omringad av fientliga Adonis och testosteronstinna alfahannar. Måhända är du rentav ensam, när det väl kommer till kritan backar de flesta i din sits ur nere vid strandkanten.

Så vad göra? Enkelt. Styr kosan mot Beach 2014. Och det är knappast någon stress. Det är långt dit och du har god tid på dig att komma i form. Ta din tid och vila upp dig efter satsningen inför Beach 2013. Det kan du behöva.

4. (O)vädret
Om du över huvud taget ska lyckas åstadkomma något av värde under en svensk sommar kan du givetvis inte ta hänsyn till vädret. Vid oväder – låtsas som att det regnar och utför dina inplanerade aktiviteter oavsett. Låt aldrig en skymt av solen lura dig. Den går snart i moln, se till att snabbt hinna slutföra dina sysslor.

Köp ett rekorderligt regnställ. En dygnet-runt-variant som även fungerar under en högst eventuell soldag. Några kortbyxor behöver du knappast. Om du inte ska åka utomlands då, förstås. Det är mest på bild man bär shorts under en ordinär svensk sommar.

5. Att bada eller inte bada
Bada i alla väder. Annars blir det aldrig gjort. Skit i badtemperaturen. Önskar du bada i varmvatten, fyll karet eller res utomlands. Vi bor i Norden, här är det kallt. Vänj dig. Den svenska sommarschablonen med sol, vind och vatten är ett påhitt, en myt, en lögn. Get real. Vakna.

Kom ihåg att desto längre du väntar med första badet, desto fortare sjunker sannolikheten för att du över huvud taget kommer att doppa knoppen. Att fegt och försiktigt fiska med tossingarna från bryggan hjälper inte kroppen åka i plurret. Du måste i med hela balunsen på ett kick. Klarar du det inte? Be någon slänga i dig.

6. Midsommar – ett satans påfund
Se till att hinna med så mycket som möjligt innan midsommar. Tiden därefter tenderar rusa iväg i hyperrymdfart. Ska du måla om huset, bygga veranda, odla skog eller bränna häck – gör det innan ’små grodorna’ ljuder. Därefter är det för sent.

Och när väl själva högtiden står för dörren, ha för tusan inga förväntningar. Du vet med dig att det blir en besvikelse. Regn, skrikande ungar, gammal sill, överkokta potäter, sned stång, kalasfulla gäster, gråtande värdpar och spyende singlar. Det slår aldrig fel.

Varsågod. Det var tipsen. Klarar du av att följa ovan nämnda råd har du nått en bra bit på väg för att mäkta med en ordinär svensk sommar utan nämnvärd besvikelse.

Lycka till – och glad sommar!

Text: Markus Qvist
Illustration: Majk

]]>
0
Markus Qvist <![CDATA[En himla många galenskaper]]> http://www.goteborg4you.se/?p=957 2015-11-16T10:24:15Z 2014-05-06T10:53:46Z  

claes_eriksson_34

Claes Eriksson har alltid varit intresserad av humor och komik i alla dess former, och att värna om sina medmänniskor har sedan skolåren varit en lysande ledstjärna i livet. Karriären med Galenskaparna och After Shave var dock trögstartad och vägen allt annat än spikrak: – Vi lyfte väl lite som en albatross. Vi sprang som fan längs kajen och till slut när vingarna äntligen började bära så flög vi jävligt bra, säger Claes Eriksson.

Idag uppträder Galenskaparna och After Shave med jubileumsföreställningen 30-årsfesten på Oscars i Stockholm, för utsålda hus. Något Claes Eriksson långtifrån hade räknat med när han täckte av idén inför de övriga kamraterna. Egentligen var en helt nyskriven föreställning i fokus, med tilltänkt premiär 2012. 30-årsfesten skulle bara spelas 30 gånger varpå den nya föreställningen skulle sättas upp. Riktigt så har det inte blivit.

– Jag trodde nog att det skulle bli någon form av nördföreställning, för de allra mest inbitna, säger Claes.

Tidigare har Claes inte varit förtjust i tillbakablickar, likt 30-årsfesten. Men när idén kom till honom för några år sedan, att göra ett nummer för varje år som passerat sedan starten, kunde han inte värja sig.

– Jag tyckte att idén var så överlägset rolig. Att ta det extremt kronologiskt, utan att pilla eller ändra något. Allt enligt samma ursprungliga manus och gamla kläder och allting.

Uppväxten
Uppväxtåren tillbringade Claes i Trollhättan. Så länge han kan minnas har han varit intresserad av komik i alla dess former, allt från clowner till roliga filmer och TV-shower. I småskolan ansvarade Claes mer eller mindre över roliga timmen.  Omkring sig hade han en liten grupp och tillsammans skrev de av sketcher från skivor och lite egna påhitt och framförde inför övriga klassen.

– Roliga timmen var mitt bästa ämne kan man säga, skrattar Claes.

Under gymnasietiden fokuserade Claes mest på saker vid sidan av skolarbetet. Tillsammans med kamraten Kent Fredriksson uppträdde han som Gordon & Ballantine och sjung egenkomponerade visor på svenska. Något som var ovanligt förekommande vid tiden.

– Vi skulle hetat Simon & Garfunkel, men det var upptaget. Det blev istället två spritsorter och det säger väl lite om våra pubertala intressen. Men vi nådde ändå viss framgång. Detta tog vi med oss när vi flyttade till Göteborg året efter och hamnade på Västgöra nation.

Som 19-åring flyttade han till Göteborg för att läsa på Universitet, men studierna gick knackigt. Ur Gordon & Ballantine startade Claes och Kent Västgöta-skôjet, en form av alternativt studentspex. Totalt skrevs fyra helaftonsföreställningar.

Bildandet av Utan lots
Efter sista föreställningen med Västgöta-skôjet 1974 bildades Cabaret-gruppen Utan lots. Gruppen gjorde en viss succé på Folkparkernas artistförmedling, på den tiden folkparkerna fortfarande var stora. Utan lots medverkade i december 1974, under 10 minuter i Örebro.

– Vi gjorde en helvetes succé och fick 55 folkparksjobb.  Året efter åkte vi runt Sveriges folkparker, från Trelleborg till Malmberget. Dessutom hade vi en krogshow på Trädgårn i Göteborg och en i Malmö. Så Utan lots var väldigt heta en kort period.

Medlemmar föll ifrån och hösten 1976 återstod endast tre deltagare. En av dessa var Kerstin Granlund, som sedermera skulle bli en beständig kumpan i Galenskaparna. Snart dök den lilla skaran upp i Hagge Geigerts revy.

– Hagge kände till oss sedan tidigare. Vid den här tiden hade jag precis bildat familj, och det gick lite sämre rent ekonomiskt. Jag hade tidigare kontaktat Hagge för att sälja in material och texter till hans revy. Jag kommer ihåg när vi träffades under en lunch i en park och jag skulle visa honom materialet. Han var väldigt välvillig, så jag passade på att fråga honom om han inte hade användning för tre artister också.

Radiounderhållning
 De tre genomför en mindre audition, för att fräscha upp Hagges minne. Och får chansen att uppträda i Hagges revy. Revyn gjorde succé och hamnade till slut på Berns i Stockholm. En biljett in till radions värld, skulle det visa sig.

– Vid den här tiden hade jag väskan full med idéer till radio och TV som jag försökte sälja in. Och på radio nappade de på ett radioprogramförslag jag hade som hette ”Kommers”. Det var en sorts roliga kvartar med ett givet tema som man sjung och skojade lite kring.

Claes hade spelat in fyra program hemma i köket som han spelade upp för radiofolket, varpå de köpte tio program. Sedan tio till, och tio till. Totalt trettio program. Dessutom skapades serien Herr – och dammagasinet, om tio avsnitt.

– Vi gjorde även ett program som hette Galenskaparna. Och sådär höll vi på med radio några år, och det var också en nyttig och bra skola. Man fick skriva mycket manus, så det hade jag stor glädje av.

Tack vare medverkan i radion skulle gruppen få vara med i den sista sändningen av radioprogrammet Frukostklubben med Sigge Fürst. I programmet ingick alltid ett mindre amatörinslag i slutet. Eftersom detta var det sista programmet skulle de ett litet bättre inslag inkluderas.

– Och det skulle vara vi då. Vi fick uppdraget att skriva en parodisk hyllning till Sigge Fürst. Min bror Anders var väl 22, kom direkt från Trollhättan och fick uppgiften att imitera Sigge. Det var dessutom ett program som direktsändes i TV. Det var jättemycket tittare, så det var en ganska svettig uppgift.


Galenskaparnas medverkan i Frukostklubben.

Namnet Galenskaparna och Sten-Åke Cederhök
Medverkan i Frukostklubben blev gruppens avstamp och i samma veva dök även namnet Galenskaparna upp, av misstag. Sigge frågade efter gruppens namn. Claes hade ett programförslag inlämnat till TV med namnet Galenskaparna, och just detta kom ut som svar.

Efter inslaget i Frukostklubben tog Galenskaparna 1979 steget från radion för att göra en scenshow i Göteborg. Med ett praktfullt fiasko i sitt följe.

– Vi började verkligen i motvind, men knöt näven och kämpade på.

Senare samma sommar fick de ändå jobb genom Sten-Åke Cederhök. Sten-Åke hade då gjort Veckans revy på Liseberg varje sommar i många år. Just det här året hade han enbart möjlighet till två dagars repetitionstid i veckan, med anledning av TV-inspelningen av Albert och Herbert.

– Han såg vår krogshow och tyckte väl ändå att det dög nånstans, så han engagerade oss i den här revyn. Det var Anders, Kerstin, jag, en pianist och Sten-Åke. Han gjorde sina nummer och vi gjorde våra. Det hela sparade repetitionstid för honom, vi hade våra nummer med oss och han körde sina.

Idén om egen föreställning föds
Tiden efter revyn reste Galenskaparna runt i landet. En period med mycket turnerande, bärande och slit på firmafester och mindre inkomstbringande gig. Trots enstaka medverkan i TV lyfte det aldrig riktigt. Claes hade tillsammans med Kerstin smakat på den stora framgången med Utan lots något år innan, och kände tydligt av den starka friktionen mellan gruppen och framgången.

– Galenskaparna var på något sätt eftersläntrare till Utan lots, vi var de där som aldrig blev någonting. Det blev lite den stämpeln vi fick när vi startade igen. Det fanns inget riktigt intresse för oss, vi fick inte alls samma publicitet. Detta gjorde att vi någonstans i slutet av -81 kände att vi måste ha en egen föreställning. För att få en egen identitet, för att få en status och värdighet.

Sammanslagningen med After Shave
1982 hade Anders jobbat vid sidan av Galenskaparna och stött ihop med barbershop-kvartetten After Shave. Medlemmarna i After Shave studerade på Chalmers där även Anders var engagerad. Han var känd som en humoristisk typ, som sjung och pratade roligt på fester och gasquer. Och deras vägar korsades.

– De klickade och fann varandra snabbt. Efter ett tag presenterade Anders de andra i After Shave för Kerstin och mig. Då hade jag den här idén om att vi skulle sätta upp en egen revy.  Detta resulterade i fyra föreställningar av Skruven är lös på hösten, med Galenskaparna och After Shave. Det blev en knallsuccé och totalt 48 föreställningar i slutändan, minns Claes.


Ur föreställningen Skruven är lös.

Med Skruven är lös kände ensemblen att det började lossna en aning, men väl uppe i Stockholm med samma föreställning blev resultatet platt fall, och de vände hem med svansen mellan benen.

– Med Träsmak tänkte vi att vi får väl stanna i Göteborg, det får väl räcka. Och vi var glada för det. Vi gjorde 70 föreställningar och gjorde jättesuccé, ännu större än Skruven är lös. Men då kom en krögare från Stockholm som vi kände ner för att se Träsmak. Och ville ha oss på sin krog.  Han lyckades på något sätt övertala oss att göra om Träsmak till en krogshow. Med det tråkiga minnet från året innan tänkte vi att det kommer att gå åt helvete. Men okej, vi kan väl ändå åka upp de tre veckor som krögaren hade tänkt sig, vi får ju ändå betalt. Så det gjorde vi, och så blev det 13 veckor. Plötsligt blev Träsmak en jävla succé.

Samarbetet med After Shave var avgörande för Galenskaparnas fortsatta existens. Fram till sammanslagningen hade den tillryggalagda berg- och dalbanan var allt annat en utstakad väg mot framgång. Många andra hade gett upp hoppet om en framtid i branschen både en och två gånger.

– Ja, det kan man ju verkligen fråga sig – varför slutade vi inte, varför gav vi inte upp? Men jag tror jag hade en enormt envis drivkraft och en förmåga att se det positiva i all motgång, på något sätt. Även i halvtaskiga föreställningar kunde jag fokusera på de få skratt som publiken ändå bjöd på. Vi hade några enstaka bra föreställningar, och det var ju de man bar med sig.

Tillkomsten av Macken
1983 deltog ensemblen i Ingvar Oldsbergs entimmes TV-program Oss skojare emellan på onsdagar. Programmet kortades ner till trekvart och en kvart blev över i tablån varpå sällskapet fick frågan om att fylla ut tiden. Jonssons onsdag såg dagens ljus, och framfördes tillsammans med After Shave. Programmet blev en ljusglimt bland alla bakslag.

– Det var vår första TV-serie. Och det var svårt, 15 minuter är ett ganska hopplöst format, man hinner liksom inte göra någonting av det innan det är slut. Så det blev lite bökigt, men vi gjorde fem program och fick ganska mysig respons på dom.


Ur TV-serien Jonssons onsdag.

Idén till Macken föddes genom Anders fantastiska tolkning av en bilmekaniker i en annan sketch. En tredelad sketch där Claes i den inledande delen ville gestalta en miljö där radion står på för jämnan.  En bilverkstad.

– Anders fångade Roy direkt, det var helt fantastiskt. Fan vad roligt det blev när han började läsa den på Trollhättedialekt. Och publiken köpte det med hull och hår, så vi kunde ju inte bara nöja oss med den sketchen. Vi var ju tvungna att exploatera den karaktären mer.

Ideligen hade han kontakt med TV för att försöka sälja in sina idéer.

– Jag kände Bosse Renberg, som hade jobbat på radio när vi gjorde Kommers, han jobbade nu på TV och var någon slags chef där. Han hade sett Träsmak – men tyckte inte den var bra. Däremot tyckte han Roy var väldigt rolig. Så under en lunch föreslag jag idén om att utveckla Roy till en egen TV-serie, och då tände han på alla cylindrar.

De tre osårbara åren
De här tre åren när det lossnar för Galenskaparna och After Shave, 1985, -86 och -87 kallar Claes för de tre osårbara åren.

– Det var då vi inte visste att vi kunde vara dåliga, skrattar Claes. Vi tappade allt omdöme. Det var först långt senare jag läste dåliga recensioner om exempelvis långfilmen Leif, jag trodde alla älskade den filmen. Jag läste inga recensioner på den tiden, det var först när vi gjorde Hajen som visste för mycket som jag förstod att vi kunde vara dåliga. Den sågades överallt, då kom man ner på jorden igen.

– Vi upplevde aldrig att det lossnade över en natt, vi lyfte väl mer som en albatross kan man säga. Vi sprang som fan längs kajen och till slut när vingarna äntligen började bära så flög vi jävligt bra. Herreys är jämngamla med oss och de slog igenom över en natt och försvann lika fort. De flög inte lika bra, men de lyfte snabbt.

När Macken sändes i TV hade Claes fått igenom filmmanuset till filmen Leif och var mitt uppe i förproduktionsarbetet av filmen.

– Jag var inte riktigt med på att det faktiskt sändes. Det fick jag höra sen att serien fick ju en enorm uppmärksamhet. Anders och Jan Rippe fick åka runt och signera skivor i sina overaller. De skapade upploppsstämning i Mariestad och Trollhättan. Och de visste inte jag, jag höll på med långfilmen.

Källan till inspiration
Manuset till Leif skrev Claes under veckorna när föreställningen Cyklar spelades på Intiman i Stockholm. Under veckorna skrev han ner utkast för hand och på lördagarna skrev han ut det på skrivmaskin innan dubbla föreställningar på teatern. En normal produktionstakt låg runt 20 sidor i veckan.


Ur föreställningen Cyklar.

– Fantastiskt, det gör det inte nu längre kan jag säga. Det enda svar jag har på var inspirationen kom ifrån är att det gick så bra. Succé föder succé. Man blir inspirerad till att göra mer.

– Det finns inget bättre gödningsmedel för människor än beröm, uppskattning. Och det har jag fått så att jag nästan skäms, när man ser hur det ser ut i världen och hur människor hanterar varandra. Man ska vara rädd om varandra, det är en erövrad visdom. Man ska vara jävligt försiktig när man kritiserar. Den främsta recensenten är publiken. Den skrattar inte om det inte är roligt. Den är långt bättre än en recensent i tidningen.

Kritik tillintetgör inspirationsflödet fullständigt för Claes. Men istället för att knyta handen i fickan med revansch i sikte, tror han på att ge människor en andra chans.

– Jag tror på att vara vänlig och varsam mot sina medmänniskor. Det har jag haft med mig hela livet. Jag minns på gymnasiet, det var lite stökigt i vår klass med mobbningstendenser, men så plötsligt hände någonting. Någon flyttade och någon annan kom inte och plötsligt blev alla sedda i klassen. Vi skapade ett litet förbund och tillsammans gjorde vi en hel långfilm i Dubbel-8-formatet. Alla var med i filmskapandet, hela klassen. Alla bidrog, någon kunde sy och någon tecknade. Alla blommade ut på ett fantastiskt sätt. Det blev en otrolig stämning och känsla. Detta har jag tagit med mig i livet. Många har frågat mig hur vi kan hänga ihop i ensemblen, och det beror på just det att vi aldrig dissar varandra utan ger alla en chans till. Under hela den resan vi gjort så är det en som har slutat, det är den enda konflikt vi har haft. Sedan har det varit samma gäng genom alla år. Vårt produktionsbolag Kulturtuben består av samma gäng som började -82, även bakom scenen.

En himla många program
Inför TV-serien En himla många program 1989 bidrog samliga i ensemblen med manus och idéer. Hittade man på någonting fick man skriva, spela in och klippa det på eget bevåg. För Claes var det inget nytt men för de övriga blev det lite av en TV-akademi.

– En himla många program var en fantastiskt rolig inspelning. Jag hade gjort Macken och Leif sedan tidigare så jag hade koll på inspelningssituationer. Men de andra hade dessförinnan bara stått framför kameran. De hade ingen erfarenhet av regi eller klippning, men det fick de lära sig. Alla bidrog med grejer. Jag gjorde fortfarande mest, jag var ju så jävla på hugget, skrattar Claes.

Claes skriver färdigt ett manus helt och fullt innan det visas upp för kamraterna. Han skriver endast en version av manus. Som inte ändras. Han testar dock allting på sin fru, och han vet med sig när någonting är bra. Även om hustrun tycker annorlunda.

– Min fru får ju höra allting, på henne testar jag materialet. Hon är en bra värdemätare.  Jag vill inte visa för någon annan då idéerna är så sköra när de är ofärdiga. Min fru är väldigt vänlig, för hon vet att jag är så lättsårad. Fast det har jag ju genomskådat så det spelar egentligen ingen roll. Men när hon säger ”ja, men det där kan nog bli nåt”, då vet jag att det är kass. Fast ibland kan jag jobba vidare ändå, och oftast har jag rätt. Det kan ju låta väldigt förmätet att säga så, men jag har faktiskt en ovanlig egenskap – jag vet när det är bra. Det är fantastiskt. När jag väl har hittat en pärla, då vet jag när jag ska stanna i manus. Sedan når inte alla bitar i en föreställning dit, men de når en bit på väg. Jag har alltid haft den känslan, den förmågan, jag tror det är hemligheten bakom min framgång. Jag är så otroligt övertygad att det är bra, det är ingen som kan rubba den övertygelsen.

Uppehållet 2006-2011
Efter långfilmen Den enskilde medborgaren 2006 presenterar Claes sedvanligt ett nytt projekt för det övriga sällskapet, som tackar nej. Och de går skilda vägar. Claes uppträder för sig och de övriga på sitt håll. Under uppehållet väljer Kerstin Granlund 2011 att deklarera sin pension från scenen. Någon uttalad plan om att på sikt sammanstråla finns aldrig.

– Det vet man ju inte, det får man ta som det blir. De andra hade en väldig drivkraft att göra krogshow, och jag har aldrig trivts särskilt bra med att uppträda på krog. Det blir mindre nyanser, mindre uppmärksam publik. Att uppträda på en teater är något helt annat. När vi fick Lorensbergsteatern kände jag ett stort ansvar att förvalta det på något sätt. Här kan man göra föreställningarna med stora nyanser, här sitter en publik som är väldigt lyhörd och då kan föreställningen få en större spännvidd.


Ur föreställningen C Eriksson Max.

Claes uppträdde med sina båda föreställningar Solo och Max medan After Shave och brodern Anders uppträdde med krogshowerna Cabaret Cartwright och Gubbröra och pyttipanna.  Samarbetet smygstartade 2010 med revymusikalen Hagmans konditori, framförd av After Shave och Anders Eriksson med manus och regi av Claes.

Ny föreställning 2015
2015, när sviterna efter 30-årsfesten lagt sig, är det åter dags för Galenskaparna och After Shave att stå på en scen tillsammans för att framföra nytt material. En helt ny föreställning väntar i faggorna. De kommer då att framföra nytt material tillsammans för första gången på nio år. Vad som händer därefter får tiden utvisa.

– Jag har ju fått göra allt jag kunde drömma om att göra. Och just nu gör jag sånt jag aldrig kunde drömma om att göra, skrattar Claes. Därför vet jag inte riktigt vad det blir framöver. Men jag vill fortsätta, inte minst för att vi har en så stor och hängiven publik, och det är inspirerande i sig. Och det finns ju fortfarande saker i samhället som man kan kommentera, på vårt sätt.

Text och foto: Markus Qvist

]]>
0
Markus Qvist <![CDATA[Måns Möller – Jävla pajas på fullt allvar]]> http://www.goteborg4you.se/?p=693 2015-11-16T10:25:42Z 2014-04-10T08:00:15Z Mans_33

Komikern Måns Möller har aldrig haft ett ”riktigt” arbete. Ändå har han jobbat hårdare än många andra för att ta sig dit han är idag. Som gröngöling serverade han whiskey till Lennie Norman och Claes Malmbergs efter deras gig på Norra Brunn. Idag turnerar han med sin första soloföreställning Jävla pajas, baserad på livet som pappa till autistiska sonen Viggo.

Måns Möller försöker alltid tänka positivt. Han försöker åtminstone iklädda sig optimistens kläder. Han resonerar att den som är realist är pessimist. Och att man inte mår sämre av att se saker och skeenden i ett positivt sken. Som att belysa sin son med funktionshinder genom en humorshow och ett skarpt fokus på allt det härliga som kringgärdar det dagliga livet tillsammans med honom.

– Jag försöker se de jobbiga bitarna i livet från den ljusa sidan. Sen betyder inte det att jag tycker det är roligt att min son har autistiskt syndrom. Men det hjälper varken honom eller mig att gräva ner sig, då får man faktiskt se sig omkring och försöka göra det bästa av situationen, säger Måns Möller.

Komikeryrket tidigt i kikaren
Måns visste tidigt att komikeryrket var vigt åt honom. Efter ett uppträde på Norra Brunn kom det fram en gammal klasskompis med en ’Mina vänner’-bok. Där hade Måns redan i fjärde klass fyllt i att han ville bli ståuppkomiker.

– Man är otroligt lyckligt lottad som får leva sin dröm. Jag hade flyt från början, kan man säga. Från början hade jag dock planer på att jag utbilda mig och skaffa ett riktigt jobb. Jag gick ekonomlinjen på Universitetet och hade bara en termin kvar. Då slog det mig att sen måste jag ju börja jobba med ekonomi, berättar Måns.

Måns åkte runt och besökte olika företag för att fiska traineeplats, han äter gratiskolor och norpar pennor med företagstryck. Men inser att detta inte är vad han egentligen vill göra. Han måste i alla fall prova drömmen han närt om att bli ståuppkomiker. Varpå han maxar sina studielån och bokstavligen tjatar sig in på Norra Brunn.

– Jag började som ljudtekniker och att stå i garderoben. Mitt jobb var också att hälla upp whiskey till Lennie Norman och Claes Malmberg efter deras gig. Och till slut fick jag tre minuter att gå upp och uppträda på, som jag också tjatade mig till, berättar Måns.

Vid den här tiden var Måns bland de yngsta i Sverige i ståupp-branschen. När Norra Brunns ägare flyttade till Berns, samtidigt som krögaren Norra Brunn medförde att Måns plötsligt hade dubbelt så mycket scentid och två scener att uppträda på.

– Det var ju guld värt för mig. Då gjorde jag ’Jävla 70-talister’ på Berns, med Johan Glans, David Batra och Thomas Järvheden. Samtidigt hade jag en show med Magnus Betnér och Järvheden på Norra Brunn som hette ’Bröderna Graaf’, berättar Måns.

Batra och Glans var stora namn i ståupp-Sverige vid det här laget. Men branschen var liten och ryktet gick snabbt. De hörde att Måns var rolig på Norra Brunn och plockade över honom till Berns.

– Det var ju bara vi som höll på, det var en sådan liten bransch. Ingen visste ju nästan vad stand up var för någonting. Internet fanns ju inte på den här tiden heller, så det spred sig inte som en löpeld direkt, minns Måns.

Mans2

Özz Nuyen och Stockholm live
Efter ett tag blev standup fruktansvärt ute i Sverige och att vara ’komiker’ stod inte högt i kurs. När Parlamentet spelades in fick inte komiker vara med i panelen, svenska komiker var för dåliga ansågs det. Istället plockades skådespelare in från Stadsteatern som satt och läste manus.

– Sedan kom Özz och gänget in från vänster efter några år, och gjorde Stockholm live. Då tändes hoppet litegrann för oss komiker. Men den här mörka perioden var ändå positiv, vi hade fått jobba hårt i några år, åkt runt i landet och harvat på småklubbar. Det var dåligt med folk och inget betalt. Allt var verkligen dåligt. Men det här var ju bra för branschen också, för då sållades det verkligen ut vilka som hade kärlek till konsten och vilka som höll på med det av andra skäl. Och vi var några få som hängde i, det tog väl en sex-sju år innan det vände, berättar Måns.

Med Stockholm live uppstod en klyfta i ståupp-Sverige. Då ville inte längre det gamla gardet vara med. De var fortfarande lite bittra över att Släng dig i brunnen hade försvunnit från TV. Men Måns och andra yngre förmågor som hade legat och väntat på sin chans blev överlyckliga.

– Gänget med Özz i spetsen kom från ingenstans och fick ett eget standup-program på SVT. Det var ju helt sjukt. Men då vände det. Schyffert började även med stand up i den vevan, vilket fick alla nöjesjournalister att höja på ögonbrynen – och plötsligt var stand up på tapeten igen, berättar Måns.

Komiker som han var under ’förbudstiden’ fick Måns inte vara med i Parlamentet. Men så blev någon sjuk och han fick utan omsvep hoppa in i Time Out. I samma veva hoppade Claes Malmberg av och Måns fick en permanent plats i programmet.

– Jag är alltid så dålig när det kommer till provfilmning , men här var det så stressigt att jag bara fick hoppa in. Jag fick chansen att vara komiker i TV en gång i veckan, och det var stort för mig. Och Time Out var ju också väldigt stort i Sverige, det hade många tittare. Och jag fick sitta i samma program som Robert Gustafsson och de här kända snubbarna. Då kände jag att nu, nu kommer jag att kunna leva på det här på riktigt, minns Måns.

En soloshow om autism
Idag är trenden bland komiker att sätta upp sin egen show för att turnera runt med. Vissa slår ihop sig för att gardera sig på biljettförsäljningens front. Andra, som Måns, gör en soloföreställning. Han hade sett nära vännen Özz Nuyens ’Dålig stämning’ och blev överväldigad. Och kände att han ville göra det där fast på sitt eget sätt.

– Så jag började med att skriva en rak enkel humorshow. Tanken var en biografi över mitt liv, lite Cirkus Möller, lite Time Out och så träffade jag den och den. En show om show business, helt enkelt, berättar Måns.

Det här var en mörk period privat i Måns liv. Sonen Viggo har diagnosticerad med autism, och vardagen handlar mycket om utredningar och sjukhusbesök. Något som hinner ikapp Måns i manusarbetet.

– I samma veva skulle vi iväg på någon ny ADHD-utredning med min son Viggo, och jag hade en sådan ångest för det där. Då kände jag att det är ju det här som jag tänker på, dag och natt. Det skulle inte vara ärligt att göra en ren humorshow när det enda jag gjorde var att springa på sjukhus och habilitering hela dagarna. Jag kände att jag måste göra en show om mitt liv som det är nu. Så jag slängde allt jag skrivit, berättar Måns.

Mans5

Så växte showen så sakteliga fram. Desto mer Måns skrev desto mer positiva inslag i det vardagliga livet med Viggo kom han på. Han kom att tänka på fler och fler framsteg med sonen och hans sjukdomsbild som var så fantastiska att uppleva. Men det var i botten en mörk period och det gällde att få till en bra balans i showen, mellan det allvarliga och det roliga. Där tog Måns hjälp.

– Jag är bra på att skriva humor, men mindre bra på de allvarliga bitarna, så där fick jag hälp av en duktig kille från Örebro. Sedan fick jag hjälp av Jonas Gardell med passagerna mellan humor och allvar i showen. Jonas sa att det är ingen fara att vara allvarlig i showen. Det viktiga är att du signalerar att du känner av det. Så när jag till exempel berättar i showen om när min son får ytterligare en diagnos, och folk blir nedstämda å mina vägnar. Då bemöter jag det med att konstatera att stämningen dog i salongen och att jag känner av det. Så länge man visar att man har koll på läget, att man fattar att det är dålig stämning, då kan man vända det. Det viktiga är att man känner av stämningen i rummet, berättar Måns.

Efter föreställningarna händer det ofta att föräldrarna till autistiska barn kommer fram och pratar med Måns. De känner igen sig i så mycket och har gått igenom samma upplevelser och känt samma sorg.

– Men det kommer också fram folk som först nu förstår saker kring folk i sin omgivning med autistiska barn. Man behöver inte på något sätt ha ett barn med en diagnos för att man ska tycka showen är bra. Av de 90 minuterna showen håller på ska det vara 75 minuter full fräs och asgarv, med två allvarligare partier inemellan. Men det är i botten en ljus historia, säger Måns.

Med hjälp av humor informerar Måns om autism, i syfte att få folk att få upp ögonen för det. Åtminstone litegrann. Och han framhåller humorn som ett väldigt effektivt vapen.

– Folk är avväpnade när de har garvat en halvtimme och när de sedan får ta emot en riktig råsop i solar plexus blir det oerhört effektfullt. Sen är det svåra att få dem att börja skratta igen, efter det att man berättat för dem om sitt livs värsta dag. Och jag är jättenervös varje kväll för att jag inte ska lyckas vända på steken och få publiken att börja skratta igen. Det var av den anledningen jag tog hjälp av Gardell. Det finns ett sådant parti i showen, där det är helt tyst. Man hör någon som sitter och gråter längre bak i salongen. Då känner man att, nu laddar vi på – kom igen nu Möller, berättar Måns.

Mans4

Showen ger effekt i TV-soffor
Jävla pajas är en föreställning som ligger bra i tiden. Måns blir inbjuden till morgonsofforna för att prata om hur de lägger ner resursskolor. Måns belyser också att det tar ett helt år för att få en diagnos i Sverige, och när diagnosen väl ställs får man beskedet att barnet skall börjas tränas så tidigt i livet som möjligt. För chansen att de ska klara sig själva när de blir stora.

– Då är det något som inte fungerar i systemet. Men att man syns i media ger faktiskt lite effekt. Folk blir helt enkelt förbannade när man stänger skolor för de här barnen. Och att ta upp de här ämnena tillsammans med humor blir ganska slagkraftigt, annat om jag bara skulle stå och prata en timme om hur dåligt systemet fungerar. Ingen skulle orka lyssna på det, säger Måns.

Måns har gått från tanken på sin nyfödda son som Sveriges näste statsminister till att istället sätta upp målet att Viggo ska bli den gladaste killen i landet med autism. Föreställningens utgångspunkt är att vara pappa till killen som inte blir bjuden på kalas. Och showen har gjort inverkan på Måns och Viggos vardag.

– De kvällar man lyckas är fantastiska. Jag fick ett sms efter en show från en som skrev: ”Tack för showen. Jag har inte varit så rörd sedan jag var på bio och såg E.T.” Det är fantastiskt kul när man får uppskattning för det man gör. Och sedan showen haft premiär så har vi fått komma iväg på fler kalas, så det känns jättebra, säger Måns.

Planerar långt fram
Måns planerar långt fram som egenföretagare. I dagsläget vet han vad han ska göra fram till 2016. Av erfarenhet vet han jobben sällan dimper ner från skyn.

– Förr kanske man kunde chansa mer, men nu när man har barn kan man inte bara hoppas på att det trillar in något bra jobb. Man måste planera framåt. Och jag har aldrig fått något jobb, utan jag har fått skriva mina egna TV-manus och försökt sälja in eller göra min egen show och boka konserthus och så. Jag har fått tjata mig in, ända sedan Norra Brunn. Det är en återkommande röd tråd genom hela min karriär, jag har tjatat mig till precis allting. Därför blir jag skitglad när de till exempel ringer från Melodifestivalen och vill ha mig i en av sketcherna. Det är jättestort för mig att någon har ringt och vill ha mig, det är kanon. Jag tror litegrann att man är sin egen lyckas smed, berättar Måns.

Med en annorlunda föreställning som Jävla Pajas, i jämförelse med vad han gjort tidigare, märker han av en förändring hos vissa belackare. Och han tror på att rycka undan mattan på folk i syfte att nå fram med sitt budskap.

– Särskilt jag kanske, alla som känner till mig har ju en uppfattning om mig. Några tycker att jag är jätterolig, andra tycker att jag är helt värdelös. Och nu när man gör något annat så omvänder man ganska många av kritikerna, och det känns jätteskönt. Det är kul när folk har cementerat en bild av dig och man lyckas rubba på den bilden, säger Måns.

Text: Markus Qvist
Foto: Camilla Qvist

]]>
0
Markus Qvist <![CDATA[Maria Lundqvist vågar leva i nuet]]> http://www.goteborg4you.se/?p=641 2015-11-16T10:26:37Z 2014-03-11T08:00:03Z

För fyra år sedan drogs mattan undan för Maria Lundqvist. Samtidigt som hon själv genomlevde en uppslitande skilsmässa fick hennes bror Andreas ett tungt cancerbesked. Idag står de båda syskonen tillsammans på scen och talar om att våga leva i nuet, i föreställningen Min bror och jag.

Maria Lundqvist visste redan som treåring att hon skulle bli skådespelare. Det har egentligen aldrig funnits någon tvekan om vad hon skulle göra med sitt liv. Redan som nittonåring blev hon antagen till Scenskolan i Göteborg.

– För mig var teaterrummet magiskt. Och vi har det inte i släkten, jag har inga syskon som är det. Min pappa är musiker och slöjdlärare, han har alltid spelat och sjungit från olika scener i alla år, men när det gäller teater har ingen gått före och visat vägen, berättar Maria.

Det har egentligen gått vägen för Maria ända sedan starten – i en tuff bransch. Flera av klasskamraterna på Scenskolan har lagt ner skådespelandet, andra har haft en betydligt värre resa. Maria har varit lyckligt lottad. Olika erbjudanden har dykt upp längs vägen och hon har aldrig stått utan jobb, vilket är ovanligt.

– Jag har istället haft för mycket jobb, så att jag har varit tvungen att välja bort. Något jag är otroligt tacksam för. Mina uppdrag har alltid varit väldigt varierade, jag har haft förmånen att få jobba med både teater, humor och allvar, krogshower och julshower, föreläsningar, film, TV och radio, säger Maria.

Efter Scenskolan arbetade Maria på Stadsteatern, Folkteatern och Backateatern i Göteborg. Under en femårsperiod spelade och alternerade Maria mellan två föreställningar från tisdag till lördag, och repeterade samtidigt en ny pjäs på dagarna.

– Det var en fantastisk lycka rent skådespelarmässigt. Givetvis var det också förknippat med hårt arbete och en enorm prestationsångest. Och hade jag inte haft erfarenheten från Göteborgsteatrarna hade jag inte vågat så mycket som jag gjorde senare, säger Maria.

På Folkteatern arbetade Maria med sin mentor och teaterpappa Magnus ”Mankan” Nilsson. Mankan skrev bland annat pjäsen Knäckebröd med hovmästarsås speciellt för Maria. På Stadsteatern gjorde hon Tintomara i Drottningens juvelsmycke, Sally Bowles i Cabaret, Blanche i Linje lusta och Nilla i Jeppe på berget. Bland mycket annat.

– Jag gjorde bara huvudroller, sådana fantastiska förtroenden som jag fick. Jag fick möjlighet att driva pjäser med bra regissörer som trodde på mig. Och det är långt ifrån alla som får den möjligheten, berättar Maria.

Mötet med Povel Ramel
Ryktet spreds om den skickliga skådespelerskan. Göteborg är en förhållandevis liten stad i branschen. Så en dag ringde Povel Ramel. Han var i full färd med att skriva föreställningen Kolla klotet, tillsammans med Tomas von Brömssen. En föreställning som skulle bli Marias stora genombrott på scenen.

– Jag minns att jag var så otroligt nervös första gången jag skulle träffa Povel. Men han var full av respekt, värme och nyfikenhet. Han var otroligt envis om hur saker och ting skulle vara, låta och fungera i en föreställning. Och noggrann, jäkligt noggrann, och samtidigt full av kärlek och lekfullhet. Povel Ramel är en av vår tids största poeter och kompositörer. Jag har jobbat med många stora som kommit under huden på mig och som har kommit att betyda mycket, men Povel var tongivande och han var min entrébiljett till att bli räknad med i branschen, berättar Maria.

Kolla klotet fick genomgående fina recensioner, fyra eller fem stjärnor i alla tidningar. Och Povel sa att den sista stjärnan, den ska Maria ha. Efter Kolla Klotet fick Maria sedermera möjligheten att jobba med Povel vid ytterligare tre tillfällen.

Sally och det stora genombrottet
Det stora mediala genombrottet kom med karaktären Sally. TV-serien om bibliotekarien och det förvuxna barnet Sally Santesson som bor hemma hos sin pappa. En roll som öppnade många dörrar. Maria minns publikens reaktioner när Tomas von Brömssen kom in på scenen i Kolla klotet och ställde sig och tittade på publiken. Folk skrattade bara vid åsynen av Tomas.

– Jag kommer ihåg att jag satt vid sidan av scen och drömde om att göra en sådan entré. Jag var både fascinerad och avundsjuk på den sortens entré. Han kom ju in med en historia bakom sig. Folk visste bara de såg honom, att nu kommer vi få det roligt. Det fanns en fnissig förväntan hos publiken, minns Maria.

TV-serien Sally började sändas samtidigt som Kolla klotet spelades på Cirkus i Stockholm våren -98. Då plötsligt började Maria märka av en förändring när hon äntrade scenen. Publiken började känna igen henne. Plötsligt räckte det med att hon gick in och ställde sig på scenen så började publiken öppna upp och skratta med, på ett helt nytt sätt.

– Då hade de en referens till mig, och det var magiskt. Och så kan jag känna idag då folk har en väldigt kärleksfull förväntan på det jag gör, eftersom de vet vem jag är. Mycket handlar om att man ska ha publiken med sig. Sen kan man få dem att skratta och man kan få dem att gråta, men det tar lång tid att bygga upp det förtroendet, berättar Maria.

Tanken är att göra en långfilm om Sally. Sven Wollter, som spelar Sallys pappa, och Maria har pratat ihop sig och nu finns en överenskommelse om att göra en långfilm.

– Men det är en lång process innan vi är framme. Vi ska sätta oss under december månad och börja spåna på hur ser det ut för Sally. Var är hon någonstans i livet och var har hennes pappa tagit vägen? Jag ser jättemycket fram emot det, berättar Maria.

30 grader i februari
Under 2012 sändes serien 30 grader i februari på SVT. Serien vann TV-priset Kristallen för ”Årets TV-drama” och sågs av över miljonen svenskar varje avsnitt. Maria spelade en vardagsstressad kvinna som får en stroke och tar med sig barnen till Thailand för rehabilitering.

– Det var en väldigt speciell roll. Kvinnan jag spelade var väldigt sårad och förstörd av sin extrema karriärsjakt med stroke som påföljd. Men det är det bästa som finns när man får en roll som kräver något av dig som du inte riktigt är själv, säger Maria.

SVT hade egentligen beställt mer av en komediserie av produktionsbolaget, något 30 grader i februari är långt ifrån att vara. SVT blev ändock givetvis nöjda med slutresultatet. Det finns också planer på att göra en fortsättning på succén.

Inför inspelningen träffade Maria två kvinnor som båda fått stroke. En stroke på den vänstra hjärnhalvan drabbar oftast kroppen. En stroke på höger sida sätter sig oftast på talet. Maria valde att gestalta en strokedrabbad kvinna med mindre skador på kropp och mer på tal. Många strokedrabbade har också hört av sig efter att serien sänts, och framför allt anhöriga som levt nära strokedrabbade.

– Jag blev bättre på att gestalta det med tiden. Den här ilskan förstod jag inte förrän jag gick in i den strokedrabbades icke-flöde. Att inte ha flödet i kroppen. Jag kan förstå att man till slut blir förbannad, att man blir rasande. Jag hade ont i magen under inspelningen för att det var så återhållet. Rollen gjorde irrationella och nästan aggressiva utspel hela tiden, berättar Maria.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Turné med Min bror och jag
Den 19 november är det premiär för turnén med föreställningen Min bror och jag. Brodern heter Andreas och fick för några år sedan ett tungt cancerbesked. Han trodde att livet var över. Andreas kämpade i motvind och under en motionstur tillsammans med en nära vän tog orken slut inför en uppförsbacke. Och det var inte bara i spåret orken tröt.

– Jag kände att här tog det slut. Det var inte bara uppförsbacken, jag kände att jag inte orkade kämpa längre. Det blev mig övermäktigt. Cancern, livet, allting. Jag orkade helt enkelt inte längre, berättar Andreas.

Andreas vän som sprungit uppför backen vänder sig på krönet när han märker att Andreas inte följt med upp. Andreas ropar åt honom att fortsätta ensam. Men vännen joggar åter nerför backen. Han lägger armen om Andreas och säger att ’det här gör vi tillsammans’.

– Och där vände det. Jag fick ny livskraft. Vi besegrade backen tillsammans, och jag kände att nu ska jag klara det här. Jag ska överleva detta, berättar Andreas.

– Andreas har alltid varit en människa fylld av livskraft. Friluftsmänniska, klättrare, äventyrare, en renlevnadsmänniska. Att han av alla människor fick cancer, det var ett slag. Det var ett så hårt slag att jag inte trodde att det var riktig cancer. Det är något jag lärt mig för att jag blivit äldre, men också genom föreställningen – att vara otroligt rädd om det här livet som vi lever. För man vet ingenting, man vet faktiskt ingenting, säger Maria.

Sedan ett år tillbaka är Andreas fri från sjukdomen. Efter sina erfarenheter och efter att ha levt nära Maria och hennes skilsmässa föreslog han att de skulle göra en föreställning tillsammans om sina mörka passager. Om Andreas kamp mot cancern, om Marias uppslitande skilsmässa, men också om den stora kärleken till livet. Maria nappade, föreställningen blev en succé och nu ger de sig ut på turné.

Vid sidan av Andreas sjukdom ligger Marias egen skilsmässa delvis till grund för föreställningen, fastän den handlar mer om en allmän än hennes personliga upplevelse av att skilja sig. Fokus ligger istället på smärtan av att ta steget, smärtan av när vänner inte finns där, eller skulden och skammen över att över huvud taget göra saker efter att ha tagit steget.

– Jag undrar över om vi här uppe i Norden känner mer skam och skuld än andra människor i andra länder gör. Det är någon form av janteskuldslag som fortfarande sätter klorna i nacken på dig för att du tar dina olika nya steg i livet. Den janten har jag känt jättestarkt när jag tagit mina steg. Och den är väldigt skön att prata om, för jag tror många känner igen sig i den här känslan. Om man byter jobb, eller om man tar sig frihet, skaffar sig nya vänner eller bryter upp från någonting. Alla steg som innebär att du växlar in på en annan väg medför ”Vem tror du att du är nu då?”. Och det är så tråkigt att det är så, för den känslan dröjer sig lätt kvar, och fylls på med ens egen sorg och så blir det tungt, menar Maria.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Varför tror du att det är så?
– Vi är rädda för allt som på något sätt kan slå tillbaka på oss själva. Om någon tar ett steg så blir man själv påmind av att man behöver reflektera över sitt eget liv. Det kan innebära slutsatsen att ”jag har det jättebra, jag behöver inte förändra någonting”, eller också tänker man: ”egentligen skulle jag också ha velat”. Men så vågar man kanske inte ta sina steg på grund av en rädsla att göra andra besvikna. Och få blickarna på sig. Jag har inte alla svar, men jag tycker det är skönt att föreställningen har blivit till och att vi skapar ett forum för publiken under i alla fall en kväll att få känna att det inte är märkvärdigare än att vi två står där uppe och pratar om det. Om rädslan som urholkar all förmåga att tänka förnuftigt och starkt, säger Maria.

Lyckan i nuet
Från en dag till en annan kan vi mista både vår tänkta framåtrörelse och vår livskamrat. Maria menar att det kräver mod att vara i det öppna flödet, att vara öppen för att allting kan hända.

– Vi lever inte lyckliga, i fem eller tio år. Den lyckan finns inte, vi blir inte lyckliga ’då’. Det finns inget ’då’. Lyckan är här och nu, i ögonblicket, i dina ögon, i en lyssnande stund. Lycka kan vara att vara i en total närvaro med min dotter. Men den lyckan varar inte längre än den minuten, eller några sekunder. Om jag lär mig leva i det nuet kan jag konstatera att jag är lycklig ofta. Vi springer för att få förlänga den här lyckostunden, när lyckan finns i ögonblicket. De ögonblicken är så viktiga att vi sätter värde på och placerar framför oss. Framför allt inte leta efter dem utan istället bara reflektera över dem, för de finns där, säger Maria.

Nya mål framöver
Med Min bror och jag är Maria med och producerar, marknadsför, skriver och regisserar. Hon tar ett betydligt större ansvar än vad hon tidigare gjort som skådespelare. Något som passar Maria som alltid haft svårt för att låta andra bestämma över hur saker och ting ska se ut.

– Min bror och jag är ett väldigt roligt projekt eftersom jag får vara delaktig i så mycket. Men det finns jättemycket jag vill göra framöver. Nu har jag tillräckligt med erfarenhet, ännu mera mod och fortsatt extremt mycket nyfikenhet på lust till att få utforska nya marker. Jag vill fortfarande skådespela, det vill jag inte sluta med. Jag sitter och skriver på ett filmmanus som jag vill regissera. Det har en bit kvar med det är extremt roligt att jobba med. Jag har också förankrat en komediserie som jag också sitter och skriver på, som jag vill regissera, berättar Maria.

Även om Marias liv ser annorlunda ut nu än för några år sedan, och det ibland finns sorgestunder, så har hon en väldig tillförsikt i att livet har fått en annan kvalitet. Efter att ha gått igenom en lång skilsmässoprocess där hon nu inte längre känner den bedövande smärtan och skulden, har Maria fått möta en ny energi i en ny man och ett nytt liv. Ett liv som triggar henne på ett annat sätt än tidigare.

– Det har både med ålder att göra, och att jag har fått ett annat sorts liv. Det finns idag en annan möjlighet för mig att ta till mig drömmar, som hela tiden funnits där men som det inte funnits tid att utforska. Så jag mår väldigt bra, jag känner att det bränner i skallen över allt jag vill göra. Jag tror ändå att jag kommer få leva med en liten biten av sorg resten av livet. På grund av ansvaret man känner inför sina barn, och vad jag utsatt dem för. En sorg jag också tror barn till skilda föräldrar tar med sig genom livet. Men jag kan referera till mitt liv som jag lever nu och känna en väldig lust och en väldig glädje, säger Maria.

Text: Markus Qvist
Foto: Hanna Rosengren

]]>
0
Markus Qvist <![CDATA[Carl-Einar Häckner roar en hel värld]]> http://www.goteborg4you.se/?p=557 2015-11-16T10:27:53Z 2014-02-16T12:00:11Z hackner_33

Lättsam underhållning på hög nivå

Carl-Einar Häckner är underhållare, trollkarl, komiker, clown, författare och musiker. Bland annat. Som en röd tråd genom Carl-Einars arbete går kärleken, en obotlig optimism och, framför allt – hopp. Nu turnerar han på nytt med soloshowen Swedish meatballs med lingon, tillsammans med Riksteatern. Som vanligt handlar det om lättsam underhållning på hög nivå.

Carl-Einar Häckner vill omfamna kärleken genom uppträdandet och öppna ett fönster mot livet för publiken. Detta i föreställningar som kan te sig lättsamma och rentav improviserade i stunden, men som det ligger mycket arbete bakom.

– Att göra lättsam underhållning på hög nivå, det är en utmaning. Det ligger mycket arbete bakom för att se det att se så enkelt ut. Det kan ju klinga fult och lätt med lättsam underhållning, men för olika människor betyder det olika saker. För mig är lättsam underhållning något jävligt bra, säger Carl-Einar.

Började uppträda tidigt
Carl-Einar växte upp med mamma i Gårdsten, i utkanten av Göteborg. Föräldrarna skilde sig tidigt. Vid ett besök hos farmor i Jönköping trollade hon bort en Ramlösakapsyl mitt framför ögonen på lille Carl-Einar och uppå vinden hittade de pappas gamla trollerilåda. Där någonstans började Carl-Einars resa. En resa i magins, humorns, poesins och musikens värld.

Under resans gång har han hela tiden haft stöttning från sina närmaste. Enda kravet från föräldrarna för att få göra vad han ville med sitt liv var att han först gick ut gymnasiet. Uppträda började han göra redan som tolvåring.

– Javisst, mot betalning. Fast det var ju mindre summor på den tiden. Jag uppträdde på ett ålderdomshem och gick runt med hatten efteråt. Inte så smart, de gamla hade ju inga pengar. Men jag fick femtio spänn i ett kuvert av personalen, minns Carl-Einar.

Mamma var viktig, och är fortfarande en central punkt i Carl-Einars tillvaro. Hon sitter ofta bänkad på första raden under varietéerna på Liseberg och har alltid stöttat och varit en klippa för sonen. Även pappa betyder mycket.

– Vi är väldigt tajta, mamma och jag. Hon är fantastiskt rolig, hon är stark, ärlig, smart. Varför är jag inte med henne nu? Hon är bäst. Min pappa är också grym, jag älskar honom med. Det är klart att det inte var så superlätt när de skilde sig, men det har vi tagit igen sedan. Flera gånger om. Han var med när jag började trolla och var väldigt uppmuntrande, när jag var 11-12 var vi båda medlemmar i Göteborgs magiska klubb, berättar Carl-Einar.

Visste vart han ville
Det var aldrig någon tvekan om vad Carl-Einar skulle syssla med i livet. I samband med Ramlösakapsylen och upptäckten av trollerilådan hemma hos farmor var framtiden utstakad. Carl-Einar visste som tolvåring vart han skulle, och han hade inga som helst funderingar kring hur han skulle ta sig dit. Självförtroendet har aldrig sviktat för Carl-Einar.

– Det handlar inte så mycket om självförtroende, mer om att göra det man vill. För mig var det så självklart. Jag var så intresserad av det jag gjorde att det föll sig naturligt. Och det var inget svårt för mig att fråga om jag ville göra någonting någonstans. Jag visste att jag ville trolla och uppträda och göra någon slags humor, att blanda in skämt i det. Det var också viktigt att det skulle vara på riktigt, ett bevis på det var att folk bokade mig och ringde mig och var engagerade. Då föll det sig helt naturligt att det också kostade något, berättar Carl-Einar.

Carl-Einar blir som tolvåring den yngste medlemmen i Göteborgs Magiska Klubb. Trollkarlarna i klubben blir hans vänner, alla i regel 40 år äldre än honom själv. Han tar över Max Miltons gig för Hyresgästföreningen. Det var så det började, Carl-Einar tog jobb som andra trollkarlar inte ville eller kunde ta.

1983 vinner Carl-Einar som trettonåring nordiska mästerskapet i bordstrolleri genom att framföra det klassiska bägarspelet – med genomskinliga bägare och förbundna ögon. Han vinner samma mästerskap de nästkommande fem åren, dessutom nordiska mästerskapen i korttrolleri 1984 och -87, och i scenmagi 1986 och -87.

Nära vännen Max Milton
Från 1940-talet och framåt uppträdde Göteborgstrollkarlen Max Milton, eller Arne Strömbom, på krogar och sjömanskyrkor över hela världen. Som en av de första i Skandinavien att uppträdde med close-up professionellt blev han både svensk och nordisk mästare. Max såg potentialen i den unge Carl-Einar och blev också så småningom hans nära vän. 2006 gick Milton bort.

– Max Milton var min bästa vän, tror jag. Han betydde mycket för mig. Han såg mina ambitioner och tyckte det jag gjorde var roligt. I början var han väldigt kritisk men så började jag göra tvärtemot vad han sa, och då blev det ganska bra. Jag tror det var så att vi blev kompisar. Han var så glad att det gick bra för mig. Han var schysst och han stöttade mig. Därför pratar jag om honom ofta. Jag saknar honom, och de samtalen vi hade om trolleri, berättar Carl-Einar.

test4

SUCK och kondomen i näsan
På Angeredsgymnasiet korsas vägarna med teaterpedagogen Mats Berglund, sedermera medförfattare till Carl-Einars första soloföreställningar. Tillsammans utforskar de vidare metoder att blanda humor med trolleri och teater.

1989 florerar rykten om Adde Malmbergs uppstart av Stand Up Comedy Klubben (S.U.C.K.), varpå han beger sig till huvudstaden för att fånga lyckan. Snart uppträder Carl-Einar på Västermans hörna, Patricia, Valand och Norra Brunn. Han stoppar in en kondom i näsan och drar ut den genom munnen, ett trick han blir förknippad med än idag.

– Redan i de tidiga föreställningarna som jag skrev tillsammans med Mats var det väldigt viktigt med stand up. Och sen, i början av 90-talet, blandade jag trolleri med lösryckta resonemang och meningar under 15-25 minuter på stand up-scenen. Dom föreställningarna var lite mer improviserade. Stina Dabrowskis producent såg mig på Norra Brunn. Då var kondomen genom näsan redan med i min repertoar. Jag presenterade det som ett trolleritrick, och det blev ju en enorm effekt, minns Carl-Einar.

Carl-Einar blir återkommande gäst i Dabrowski i TV och blir rikskänd på kuppen. Efter att dessutom skådats och gjort succé i Släng dig i brunnen utnämns han av Expressen till Årets TV-komet 1991. 1994 tilldelas han Svenska Humorförbundets pris Årets roligaste svensk.

Varieté på Liseberg
Nu rullar det på för Carl-Einar. Förutom trolleri och föreställningar albumdebuterar han året efter med Visor i tiden, ackompanjerad av bandet Giant Law. Dessutom sänds showen Samtal med Häckner i TV och han spelar Robert i tv-serien Herbert & Robert, uppföljaren till Albert & Herbert. 1996 medverkar han i Peter Wahlbecks julkalender Kalender für alle på ZTV. Innan det var dags för varietéentré på Liseberg.

– Första gången jag uppträdde där var 1997, varietén hette Internationell varieté och jag gjorde mina tre entréer. Sen tog jag över ansvaret helt 1998 med föreställningen Mr Fiasconi möter tiden, berättar Carl-Einar.

Idén om att utveckla och förfina varietén föddes 1996 då Carl-Einar medverkade i en gala för John Hron mot våld på Liseberg. Han gick helt sonika fram till VD:n och sa ”jag vill vara med”. Året därpå hade hans egen varieté premiär på Stora scenen. Carl-Einar tog sig an och förädlade en företeelse på Liseberg som varit tradition sedan 1923.

– Jag älskar varietén, det är fantastiskt det vi håller på med. Varietén har tagit fram det bästa ur oss, ur mig och ur orkestern, de gånger jag varit där. Den står för alla fina värderingar som finns. Alla är välkomna, oavsett. Förutsättningarna är världsklass, helt enkelt. Men det farligaste man kan göra är att ta det för givet, man måste vårda det. Det ser så lätt ut, men det är enormt mycket förberedelser för att få det att se så lätt ut, säger Carl-Einar.

En varieté föds
Det är en öppen process när en varietéföreställning föds och blir till. Carl-Einar, hans scenograf tillika kompis Sture, teknikerna samt Bernt Andersson med musikerna från Varietéorkestern är alla inblandade i skapelsen av en ny uppsättning.  Det yttersta ansvaret faller i slutskedet på Carl-Einar, som tillsammans med Sture och dennes son Emanuel pratar om bilden, idén och temat för att få fram känslan för en ny och fräsch show.

Carl-Einar, hans scenograf tillika kompis Sture, teknikerna och Bernt Andersson med musikerna från Varietéorkestern är alla inblandade i skapelsen av en ny uppsättning.

– Varje show är en liknelse för liv. Vägen, Kom hem, En bättre värld, En trappa till himlen, allihop. Det är ute, det regnar, det är solsken. Det är de enkla barnteatertricken, de enkla tricken, som är de bästa tricken. Jag tror att också att scenografin är en del av populariteten, istället för att bara hänga upp skynken. Det tror jag är en anledning till att TV köper in det, säger Carl-Einar.

Tar hjälp av allt när han skriver
Carl-Einar tar hjälp av allt och alla när han skapar sitt material. I slutänden tar han själv alla beslut. Vilken hatt han ska ha, vad han vill göra i en föreställning, och vad han inte ska göra. Några uttänkta metoder har han inte när han skriver. Vad som helst kan sätta igång vad som helst. Men allt i en föreställning är inte hugget i sten, improvisation och infall förekommer – och spelar stor roll.

– Jag vet inte varför jag gör vissa saker, det bara kommer. Det är först efteråt man förstår att det var bra, och då plockar man det med sig. Man kommer på nya nyanser av saker. I ett trick i Swedish meatballs pratar jag till exempel om mina sidendukar. Och jag börjar prata om vad man kan göra med dom, att man kan hänga upp dem på väggen osv. Vem fan gör det? Det är bara jag och pensionärer som skulle hänga upp sidendukar på väggen. Det är inte ens kul, men på något sätt blir det ändå det. Man måste jobba på det och förstå, det ligger många års erfarenhet bakom, säger Carl-Einar.

De senaste soloshowerna har bjudit på ett hopp och ett allvar invävt i framförandet. En existentiell frågeställning, en uppmaning om positivt tänkande och ett budskap om hopp.

– Man kan göra humor på alla möjliga olika sätt, man gör ju det man själv drivs av och kan. Det är inte så att jag måste tänka på att nu ska det vara allvarligt, det kommer av sig självt. Om min genre är underhållning, så brukar jag tänka att jag ’håller under’ människan. Jag vårdar den, och att underhålla är på nåt sätt också att ’hålla upp’ och visa något för människan. Jag visar publiken hopp, säger Carl-Einar.

Efter en föreställning kommer han ofta ut till publiken efteråt, gör sig tillgänglig för frågor och reflektioner över vad åskådarna fått ta del av.

– Om det är barn som undrar var fåglarna tagit vägen så vill de fråga om det. Eller om jag sågat itu en mamma. Då vill man ju säga att det är ok. Duvan är på min loge nu, det är bara ett trollerinummer. Det är mer kutym, ett schysst sätt att avsluta på. Det är kul också att efteråt kolla av vad som har hänt, förklarar Carl-Einar.

test2

Internationell karriär och Karamelodiktstipendiet
2003 har föreställningen In a broken world premiär på Chamäleon i Berlin. Året därpå spelar Häckner huvudrollen på Edinburghfestivalen och 2005 gästspelar han för utsålda hus på Soho Theater i London. Med ett nytt språk att uppträda på upplever Carl-Einar en återgång till karriärens början.

– När jag började uppträda på engelska kändes det helt rätt, det blev inte lika många ord. Jag började med att enbart kommentera det jag gjorde. Jag hade nummer som funkade direkt. Det var som en bomb för mig när jag började uppträda i Tyskland, att komma tillbaka till det snabba sättet att leverera på. Som att komma tillbaka på Norra brunn, tillbaka till ursprunget. Där började jag med att trampa sönder trollerigrejerna. Det var en pånyttfödelse, inför en ny publik, berättar Carl-Einar.

I Tyskland fick Carl-Einar göra lite som han ville. Ingen visste ju vem han var. Han plockade ut och anpassade nummer från varietéer som var lämpade för att göra utomlands. Något som också var själva essensen i drömmen om Lisebergsscenen, och framför allt varietén, som konstform. Att få göra nummer som får världen att välta, och barnen att skratta.

– Mr Fiasconi, munspelet i munnen, Mr Ballentino, det här är artister och karaktärer som kan uppträda överallt. Alla dessa karaktärer är inspirerade av kärleken till clowner, kärleken till varieté, till slapstick-artister, bröderna Marx och Chaplin och Tommy Cooper. Elviskaraktären utvecklade jag också mycket när jag var utomlands. Mycket av de här idéerna är ingenting som går att planera eller förbereda, det är sånt som föds i stunden på scen och som man sen plockar med sig, säger Carl-Einar.

2009 medverkar Carl-Einar i succéföreställningen LA Clique på Sidney Arts festival och får strålande recensioner. Elviskostymen blir hans signum. Ensemblen utgörs av bland annat Ursula Martinez och The English Gentlemen, Skating Willers, Mario Queen of the Cirkus.

– Genom La Clique öppnades möjligheten att vara med på comedy-scenen i Melbourne. Där var jag i tre år och gjorde olika soloshower, i Sydney och Melbourne. Big in Sweden, Swedish meatballs och sedan Hand luggage. Swedish meatballs var ett namn som jag kände att jag ville ta med mig hem och göra nåt med inför den svenska publiken. Själva namnet var så dåligt att det blev svinbra, berättar Carl-Einar.

I somras fick Carl-Einar ta emot Povel Ramels Karamelodiktstipendium. Han trodde inte sina öron när telefonen ringde och rösten i andra änden tillkännagav honom själv som stipendiat. Motiveringen löd: ”För att han på ett unikt sätt och med varmt hjärta besjälar en kombination av varieté, vaudeville, cirkus och revy. Med sin trollkonst, sin musik, dikter och galenskap har han format en tradition och satt den i spinn.”

– Jag trodde det var någon från radio som ringde och skojade med mig. Jag blev rörd. Det var jättekul och hur vansinnigt som helst, säger Carl-Einar.

Swedish meatballs med lingon
Den aktuella turnén är tredje vändan med Swedish meatballs med lingon, som hade premiär 2011. Det är en enmansföreställning, med enbart Carl-Einar på scen. Det är upp till åskådaren själv att fånga upp den röda tråden som löper genom föreställningen. Stand up blandas med det teatrala.

– Det är oftare enklare att förklara de allvarsamma bitarna, allvaret i föreställningen. Men det andra är minst lika viktigt, nonsensflamset och publikkontakt, frågeställningar och tajming. Allvaret och berättelsen i föreställningen handlar om att man ska hålla sin nyfikenhet vid liv. Att jag vill fortsätta vara nyfiken, jag vill fortsätta diskutera idén om att öppna fönstret inom mig, och jag vill att publiken öppnar sitt fönster och kanske fortsätter reflektionen när de kommer hem, förklarar Carl-Einar.

Mycket händer längs vägen med en föreställning som lever vidare under tre år. Man blir bekväm med föreställningen, mjukare i sitt framförande och mindre kantig.

– Grundmaterialet är detsamma men tajmingen är annorlunda. Jag litar så in i helvete på materialet nu att jag kan släppa kontrollen över det och lita på det. Publiken får göra vad de vill med det. Det är det finaste som finns, när en artist kan lämna till publiken att själv avgöra vad de vill göra med de idéer man presenterar för dem. Oavsett om det är comedy, teater eller sång, förklarar Carl-Einar.

Nya mål och drömmar
Det här är absolut sista vändan med Swedish meatballs. Carl-Einar vill ta fram nästa föreställning snabbare än de som varit hittills. Kanske har han en ny soloshow på gång, kanske inte. Och kanske lämnar han landet.

– Det kanske inte blir så mycket i Sverige på ett tag efter det här, jag är sugen på nya grejer. Jag skulle vilja ha en ny föreställning på gång. Jag kanske jobbar på det. Men de två senaste föreställningarna, Pusseldrömmar och Swedish meatballs, har väldigt tunga berättelser i sig, och det är genomarbetat och fett. Kanske klarar jag inte av att göra en sån föreställning igen. Fast kanske klarar jag av att göra en föreställning ändå, som är lite mindre, men inte mindre betydelsefull, säger Carl-Einar.

Carl-Einar funderar över att skaffa barn, både i föreställningen och i verkliga livet. Det är själva grundbulten i Swedish meatballs med lingon och en stor frågeställning för Carl-Einar rent privat.

– Jag vet inte om man vill ha familj och barn och så, men det kanske man vill. Jag tänker mycket på det, om det är min dröm. Sen vet man ju inte om man kan få barn. Jag har kompisar som försökte i tio år, med konstbefruktning och allt det där. Sedan flyttade de från lägenheten och byggde hus, köpte hund. Då kom barnet, på vanligt sätt. Otroligt. Hur fan kan det gå till så, undrar Carl-Einar.

Läs mer om Swedish meatballs med lingon och ta del av turnéplanen på Riksteaterns hemsida »

Text: Markus Qvist
Foto: Camilla Qvist

]]>
0
Markus Qvist <![CDATA[Stormen Gudrun yr igen]]> http://www.goteborg4you.se/?p=335 2014-01-06T10:00:52Z 2014-01-06T10:00:52Z Gudrun Schyman om livet, kärleken och intuitionen:

Den 2 september 1996 berättade Gudrun Schyman inför hela svenska folket i TV att hon hade alkoholproblem. Då visste hon inte själv att hon var alkoholist. Eller att hennes egna barn genomlevt samma helvete som hon själv växt upp med. I år fyller hon 65 år, 25 av dessa har hon spenderat i politiken. Det firar hon med att åter ge sig in i hetluften som talesperson för Feministiskt initiativ.

gudrun_schyman_1

Gudrun började arbeta redan som femtonåring, efter nio år i skolan. Både hon och brodern behövde dra sitt strå till stacken för att hjälpa till med försörjningen. Fadern hade utvecklat en grav alkoholism, mamman jobbade och familjen hade det svårt att få hushållet att gå ihop. Så småningom läste hon in gymnasiebetyget och började studera till socionom, parallellt med jobbet.

– Det kom sig mycket av att min bakgrund. Att jag hade sett vad det betydde att få fram sociala skyddsnät, vad det betydde för min mamma att få hjälp med räkningarna. Men jag hade också fått en idé om att man kunde göra allt det där med större värdighet. Jag hade något slags Florence Nightingale-syndrom, berättar Gudrun.

I slutet av 60-talet arbetade hon och studerade till socialarbetare parallellt. Detta under en tid präglad av politisk debatt. Mycket i samhället ifrågasattes och sattes under lupp. På Socialhögskolan började Gudrun allteftersom ta del av debatter och med sin bräckliga bakgrund och erfarenhet se sig själv i ett större sammanhang. Hon insåg att hon inte enbart var ett offer, och såg möjligheten att kunna använda sig utav sina erfarenheter i ett samhällspolitiskt arbete. En process som gjorde henne till ’medborgare’.

– Jag insåg att mina erfarenheter rentav var en tillgång. Detta vidgade mina vyer och jag såg mig själv i samhället i ett större sammanhang. Då fick jag också en väldig lust att delta. Successivt började jag mer och mer se på mig själv som en politisk varelse, säger Gudrun.

Arbetet som socialarbetare pågick parallellt ända fram tills hon blev invald i riksdagen 1988, totalt arton år inom den kommunala socialtjänsten. Ett arbete med dels biståndsbedömningar som huvudgöromål men som också kom att fokusera på familjefrågor, med barn som far illa, vårdnadstvister och incestfall.

Partiet är inte kyrkan
Gudrun kom in på den politiska arenan med ett liv av erfarenheter. Det fanns inga nostalgiska skäl till valet av parti och hon hade ingen bakgrund i något ungdomsförbund. Hon såg helt enkelt partipolitiken som ett verktyg för att kunna förändra. Gudrun slängde sig in i hetluften utan någon som helst politisk grundkurs, med ett nytt synsätt.

– Min syn på politiken är inte att partiet är kyrkan och att man svär partiet evig trohet, funkar det inte så lämnar jag. Jag tycker det är svårt med den här professionaliseringen av politiken. Man börjar i unga år med politik inom ett parti, varpå man håller man sig till partiet hela livet. Jag tror inte det är nyttigt. Risken med att ha politiker som inte provar på annat än att vara just politiker är att politik blir en profession, och då blir det svårt med demokratin. Engagemanget byts ut mot pengar som drivkraft, säger Gudrun.

gudrun_schyman_3

Behöver mer hjärta i politiken
Hon har alltid varit öppen och privat i media. När det gällt såväl politik som när hela svenska folket bjöds in till den personliga genomklappningen i direktsänd morgon-TV, den där septembermorgonen för sjutton år sedan. Politikern Gudrun och människan Gudrun är och har alltid varit en och samma person. Och hon är noga med att det ska vara så. Att spela olika roller skulle innebära att energin förbrukas på fel håll. Glappet mellan talarstolen och köksborden är provocerande, skrev hon själv för femton år sedan. Och inte mycket har förändrats.

– Något som förändrats är att fler politiker syns i matlagnings- och underhållningsprogram. Men det är ju inte fler politiker i lekprogram vi behöver, vi behöver ha mer hjärta i politiken. Det finns ett avstånd mellan folk och folkvalda idag, och alltfler känner sig mindre representerade av de traditionella politiska partierna. Visar man engagemang och att man har engagemanget som drivkraft så blir man förstådd. Samhället idag håller på att gå itu, och många människor går itu med det, menar Gudrun.

Den reservationslösa kärleken
Mer hjärta i politiken, och mer kärlek i samhället. För Gudrun innebär kärleken livet. Utan kärleken dör vi. Kärleken har tagit sig många olika uttryck i hennes liv. Den absolut främsta upplevde hon genom föräldraskapet; den reservationslösa kärleken, med fokus på att ge utan att få någonting i gengäld.

– Kärleken till ett nyfött barn handlar bara om att ge, en reservationslös kärlek som är otrolig att uppleva. Samma kärlek kan givetvis även finnas i andra typer av relationer. Jag lever med en man idag där jag har den typen av relation, med en reservationslös och fri kärlek. Men den här kärleken finns också i det stora hela, på en samhällelig nivå, detta att vara en social varelse och kunna ge kärlek utan att förvänta sig någonting tillbaka i gengäld, säger Gudrun.

Men det blir mindre och mindre kärlek i samhället, menar hon. Istället råder superindividualismen, och den skördar offer. Ändå tror hon på människan, och på mötet människor emellan. Att det finns en kraft i kärleken i mötet mellan individer. Men någon Gud vill hon inte blanda in i resonemanget.

– Jag har inget behov av att blanda in någon mer – som Gud – i mötet mellan två människor. Det finns mycket i våra liv och våra relationer som inte går att förklara. Men andlighet handlar mer om det lugnande i en lång skogspromenad, det är som att gå in ett andligt rum för mig. Det är en andlig upplevelse och en absolut avkoppling för mig, förklarar Gudrun.

Med intuition kommer man långt
Magkänslan är viktig för Gudrun. Hon menar att vi är för lite uppmärksamma på vår intuition, hur vi känner och reagerar intuitivt inför val i tillvaron. Intuitionen är en väldigt avgörande del i vårt beslutsfattande och när vi orienterar oss fram i livet. Gudrun menar att vi ska använda oss mer av och förstärka vår magkänsla.

– Intuitionen är en undervärderad förmåga och tillgång. Den är inte rationell, det kan inte effektiviseras och kan inte mätas på något sätt. Alla sådana där saker är ju undanskuffade när vi lever i ett samhälle som ska vara så ordnat, rationellt, mätbart och effektivt som möjligt, menar Gudrun.

Blottad själ inför hela svenska folket
I början av september 1996 kontaktades Gudrun av två journalister som satt på komprometterande bildmaterial som skulle påvisa Gudrun i ett berusat tillstånd, vid ett flertal olämpliga tillfällen. Gudrun visste att, även om en del av materialet säkerligen var rent påhitt, så låg däri även en viss sanning. Efter en lång natts överläggning med nära vänner beslutade hon sig för att förekomma media och att i direktsänd morgon-TV berätta för hela svenska folket att hon led av alkoholproblem.

– Det var ett första steg mot att erkänna att det över huvud taget fanns ett problem. Det gjorde mig mottaglig för att tänka i termer av att jag borde börja göra någonting åt det och söka hjälp, berättar Gudrun.

Efter en närmare två veckor lång paus från politiken återvände hon. Hon fick ett återfall, skrev in sig på behandlingshem och insåg för första gången att hon var sjuk, att hon led av alkoholism. Samma sjukdom som tog livet av hennes far. Hon kom till insikt om att hon nu själv hade planterat samma tankar i sina barn som hennes far i henne.

– Jag var dock fortfarande övertygad om att jag inte kunde få någon hjälp. Det är väl ingen som kan hjälpa mig, det är ingen som vet hur jag har det, och jag är ju så smart. Dessutom med den bakgrunden och utbildad socialarbetare, vem ska kunna det här bättre än jag? Jag resonerade som så många andra iden situationen. Man går igenom olika faser innan man slutligen kapitulerar och erkänner att ’jag klarar inte det här’. Och jag hade många steg kvar då, berättar Gudrun.

gudrun_schyman_2

Alkoholism en folksjukdom
Idag föreläser Gudrun om alkoholproblem i samhället, med sina egna erfarenheter som grund.
Hennes egna alkoholproblem känner många till efter hennes öppenhjärtiga hållning gentemot media. Istället föreläser hon på ett samhälleligt plan om vikten av en större debatt om alkoholpolitiken, av den enkla anledningen att vi går mot ett alkoholiserat samhälle.

– Man pratar inte om det, man skriver inte om det. Frånvaro från jobbet, sjukskrivningar, psykvård, sjukvård, allt alkoholrelaterat som man inte nämner. Det finns undersökningar på både lokal och regional och internationell nivå som visar att om inkomsten på alkohol för staten är en krona, är utgiften 10 kronor. Pengar som går till konsekvenserna av en för hög alkoholkonsumtion, säger Gudrun.

I dagens samhälle är det nästan lika provocerande att vara nykterist som att vara alkoholist. Människor måste argumentera för varför de inte dricker sprit, men behöver inte argumentera för varför man dricker, menar Gudrun. Något som gör det än mer komplicerat, både för individen men också för de anhöriga.

– Alkoholism är en folksjukdom som man borde prata mycket mer om. För att lätta på skulden och skammen som ligger på den enskilda individen borde man lyfta frågan och se vilket problem sjukdomen är för samhället, och framför allt vad den kostar oss. Och varför ska vi ha så mycket sprit hela tiden, jämnt och ständigt dygnet runt? I botten handlar det ju faktiskt om att våga vara människa. Att leva utan de där skyddsnäten, eller det där rastret som man lägger för verkligheten, menar Gudrun.

Det är svårt att komma åt sjukdomen, även för anhöriga, då alkoholisten själv inte inser att denne är sjuk. Gudruns far fick aldrig någon räddning, han kom aldrig dit, vågade inte ta steget. Hon fick istället se honom tyna bort.

– Han vågade väl heller aldrig erkänna för sig själv att han hade problem. Ändå hade också flera syskon som dog för tidigt i alkoholrelaterade sjukdomar. Min pappa blev bara 55 år, det är ju ingenting, säger Gudrun.

Tillbaka i rampljuset
I april återvände hon som talesperson för Feministiskt initiativ. Den främsta anledningen är att klyftorna mellan könen ökar. Mest skrämmande är dock den ökande rasismen och antifeminismen. Enligt Gudrun ämnen i ett vacuum, som ingen pratar om.

– Det är verkligen skarpt läge i dagens samhällsklimat och jag känner att det är dags att lägga på ett extra kol. Nu ska jag köra järnet fram till valet. Och jag har stor arbetskapacitet, så det kommer bli mycket jobb, avslutar Gudrun.

Text: Markus Qvist
Foto: Peter Rudelius

]]>
0
Markus Qvist <![CDATA[Jultest: Hur jul är du?]]> http://www.goteborg4you.se/?p=696 2013-12-10T07:40:09Z 2013-12-10T07:40:09Z När det lackar mot jul har vi alla olika sätt att se på stundande högtid. Vissa hardcore-stressar igenom december med önskelistor från miljontals barnbarn i ena näven och en skopa hjärtmedikament i andra. Somliga tar det lite lugnare och väntar till den 23:e med att ens reagera över dopparedans existens. Så hur mycket jul rinner då i dina ådror? Här har du chansen att testa dig och få resultatet svart på vitt – är du en jul typ?

1. Julklappsrushen är en av svenskarnas allra heligaste traditioner vid tiden för firandet av Jesus storkresa. Vissa har hela kompanier att utfodra med klappar, andra tar det lite lugnare och shoppar ett par tubsockar till morsan dan innan dopparedan.

Hur många klappar köper du?

a) Inga. Jag firar inte jul och skulle för mitt liv aldrig få för mig att ge bort något gratis.
b) 1-3. Jag har sagt upp allt utbyte av gåvor kring jul men köper några ändå. Mest för att ge folk dåligt samvete.
c) 4-10. Alltid sista tre dagarna. Tror jag ska hinna galant men av någon anledning blir klapplistan alltid längre än vad man tror. Alltid missar man någon.
d) 11-400. Julen är ett helvete. Sjutton barnbarn är inte att leka med; får de inte vad de vill ha kommer du att brinna i deras minne för all framtid.

2. Ingen gran, ingen jul. Eller? Vissa smyckar sitt juleträd till oigenkännlighet, andra hänger en kula i orkidén. Somliga har ingen gran alls, andra ska ha prima vara. Traditionen av att ha ett grenverk i julhemmet skiljer sig markant åt i de svenska stugorna.

Hur ser du på grantraditionen?

a) Det kommer inga barrträd in i mitt hem oavsett tid på året. Jag firar hellre jul i skogen än befläckar mitt laminatgolv med ogräs.
b) Plastgran är grejen. Inga barr, inga kryp och inget jävelskap.
c) Vi köper granen kapad och klar på macken, färdigpaketerad med lösa barr och rivsår.
d) Självfallet tjyvkapar vi en praktgran på bondens mark. Vad ska han med så mycket granar till, han behöver väl ändå bara en själv?

3. Ett fenomen det råder oerhört delade meningar omkring är huruvida alkoholen hör julen till. I vissa sällskap spottar man i barnglöggglaset medan man i andra familjer har uppenbara svårigheter med att klargöra för julaftons kväll under juldagen.

Hur ser man på alkoholkonsumtion vid juletider hemma hos er?

a) Vår släkt har inte druckit en droppe alkohol på 200 år. Lättöl är en synd och Herrljunga cider borde bannlysas av ärkebiskopen. På jul dricker man vatten och grytspad.
b) Alkoholen hör väl egentligen inte julen till, men lite glögg kan väl inte skada. Dock inget för barn under trettio år.
c) Rödvin till maten, starkvinsglögg till Karl-Bertil Jonsson och en virre eller två framåt tomtetimme hör julen till. Det krävs för att över huvud taget orka med.
d) Ingen jul utan bardisk. Köttbullar i all ära, men det är spriten som gör kaoset uthärdligt. Vi hänger i lampkronan lagom till Kalle.

4. För många är maten på julbordet signifikativt för högtiden. Ju mer godsaker framdukat desto lyckligare släktsammankomst. Andra slänger fram ett par skrämda sillbitar och några potäter, mest för att få något i magen innan Kalle Anka börjar.

Hur brukar julbordet se ut hemma i er familj?

a) Ingen i vår släkt är särskilt intresserad av vare sig mat eller matlagning. Vi beställer tio sorters pizza och splittar upp. Som vilket kalas som helst.
b) Köttbullar och korv är vad som gäller. Allt annat är overkill.
c) Vi har nog vad man kan kalla ett traditionsenligt julbord. Sill och potatis första vändan följt av köttbullar, skinka, Janssons, dopp i grytan och all övrig nödvändig utfyllnad inemellan. Allt inhandlat på Willys.
d) Det kan bli aldrig bli för mycket på ett julbord. Förutom grundbultarna och lite därtill dukas det fram delikatesser såsom grisfötter, fårmage, kotunga, Cayenne-ekorre och Gud vet allt. För att hinna få ner allt innan kvällens slut brukar vi börja tugga dagen före.

5. Åsikter om vem som egentligen passar bäst i TV-rutan som årets julvärd har blivit en populär diskussionspunkt framåt julaftons kväll. Så vem är då den ultimata konferencieren i dumburken?

Vem tycker du ska vara konstant julvärd framöver?

a) Vi har ingen TV. Och hade vi haft det hade den varit avstängd.
b) Ingen åsikt. På jul ser vi på Animal Planet.
c) Jag tycker Lasse Kronér verkar vara ett bra val, jag röstar på honom. Eller vem som helst från Göteborg.
d) Arne Weise har alltid varit och kommer för all framtid att vara världens bästa julbock i rutan. Jag mår psykiskt dåligt när någon annan än Arne sitter i fåtöljen.

6. Kalle Anka och hans vänner anses av många vara en stort skuren bit av jultårtan. Men åsikterna går även här isär, medan vissa fäster sig med skruvar och spik i soffan klockan tre står andra med händerna i fickan vid busshållplasten, på väg bort, vart som helst, bara bort.

Vad händer på julafton klockan tre i er familj?

a) Vi går inte efter er tideräkning. Men när solen står som högst den 24:e december brukar jag ta en cigg innan mitt nattskift på Kronobergshäktet.
b) Då börjar ”How elephants mate” på Animal Planet. Varje dag klockan tre, underbart underhållande.
c) Allt fokus på Kalle Anka & Co. Spännande också att se ett smakprov från årets nya Disneyfilm. Sen brukar hela familjen falsettjoddla ikapp med Bengt Feldreich.
d) Vi släcker, rullar ner storbildsskärmen, startar projektorn och rattar in Kalle. Med surroundsystemet på högsta volym dånar Papa-Papa-Papa-Dia i väggarna och samtliga sitter med håret rakt upp i biofåtöljerna. Ingen säger nåt eftersom det är omöjligt att höra varandra.

7. Hur ligger det egentligen till med önskan om en vit jul? Vissa gör inget annat än att klaga över uteblivet snöfall på julafton, andra tackar högre makter för mild väderlek och gröna gräsmattor. Hur djup är vår förhoppning om snö kring jul?

Hur ser du på begreppet ”En vit jul”?

a) Jag rör mig mest i kriminella kretsar och associerar till helt andra företeelser än krimskrams som dimper ner från skyn. Sen om det är jul eller inte, det spelar ingen större roll.
b) Om väderleksrapporten lyder att det ska snöa till jul går jag raka vägen till datorn och beställer en Thailandresa. Om inte annat så till nästa år.
c) Självfallet skall julen vara vit och kall. Inget klingar jul såsom en frostbiten tomte med istappar dinglandes från näsborrarna. Fast regnar det är det inte hela världen, det är ändå vad man får i julklapp som räknas.
d) Snöar det inte kring jul reser vi mot vintern norröver. Är stugorna uppbokade bygger vi en koja av granris, gräver ner oss i snön och halsar glögg tills vi tinar.

Resultat – Hur jul är du?

Flest a)
Du har inte ett uns jul i kroppen. Antagligen har du heller aldrig hört talas om högtiden. Det är dock aldrig för sent att börja jula. Bjud hem släkten nästa år och käka pepparkakor och mandelmassa tillsammans.

Flest b)
Nja, julen verkar inte riktigt vara din melodi. Har du testat påsken? Mindre stress, inga klappar men med lika mycket must och mer ägg. Kanske kan vara något för dig.

Flest c)
Du har en normal dos jul i systemet. Skinka, tomte, klappar, gröt och glögg, sen åker vi hem. Jul-Svensson personifierad. En jul typ, helt enkelt.

Flest d)
Förmodligen tänker du jul året runt. Kanske borde du fundera på att trappa ner lite, för mycket jul är inte bra för hjärtat. Du personifierar epitetet ’en riktig tomte’. Sök hjälp.

Text: Markus Qvist
Illustration: Mikael ”Smike” Stenström

]]>
0
Markus Qvist <![CDATA[Julen – ett svenskt påfund?]]> http://www.goteborg4you.se/?p=705 2013-12-10T07:00:37Z 2013-12-10T07:00:37Z Är det de facto så farligt hektiskt med julen som vi vill göra gällande? Är det i realiteten så stressande, tidspressande och enerverande som vi föreställer oss det? Och om nu så skulle vara fallet, behöver det nödvändigtvis vara så? Svaret är givet ja, julens essens är ofrånkomlig för oss nordbor. Och med essens syftar jag inte på åsnor, krubbor och Jesusbarn – utan fanskap, djävligheter och ett veritabelt helvete.

Äntligen är julen här, tid för kontemplation och eftertanke. Dags att börja summera året och/eller börja blicka framåt. Tid för släkt och familj, tid för nära och kära.

Några av oss ser mest av allt fram emot julbordet med köttbullarna, prinskorvarna, sillen och grisfötterna. Andra fokuserar mest på klapparna under granen, snapsen eller dopp i tomtemors gryta(!). Eller så ser man bara fram emot lite välförtjänt ledighet innan ännu ett själaplågande arbetsår tar vid.

Men varför i jösse namn firar vi jul? Är det någon som vet!? I ett så sekulariserat samhälle som vårt kan ursprunget knappast kopplas samman med något bibliskt fenomen. Sådant tjafs har vi sedan länge lagt bakom oss. För inte fan firar vi väl en kristen högtid?

Å andra sidan skulle det kunna vara så att vi enbart anammat traditionen, även om själva poängen må ha kristen länkning. Det vill säga att julen numer är en gammal tradition som vi firar för att bevara en nationell feeling, även om det i så fall inte var vi som kläckte idén och stora delar av världen firar samma högtid samtidigt.

Lite samma som gäller för påsken. Vi har alla hört att någon krake fick dra ett redigt lass för att vi andra sorgliga stackare skulle kunna härja fritt. Men vi tror inte på det. Vi ”firar” det bara. Och äter lite ägg. Som för att liksom sympatisera med han den där med rosenbuske på hôvvet, fastän vi ändå inte tror på dyngan. Det är ju en saga, det fattar vem som helst. Men, eftersom alla andra firar soppan kan väl lika gärna vi också göra det. Och nu är det ju tradition.

I realiteten har vi väl sedermera bara en traditionellt firad högtid kvar att beta av. Av någon fantasilös anledning firar vi samtliga nationella sammansvetsningar med sill och potäter. Och snaps, förstås. Till midsommar dyker måhända ett par extra stänkare ner innanför västen, i annat fall minner högtiden om de andra tu i stora drag; påskhare/jultomte, midsommarstång/gran, godisägg/julklappar, etc.

Det tvistas kring huruvida midsommarens syfte ska tillskrivas Johannes Döpare eller något av en rad andra fenomen, exempelvis firandet av det förkristna Nordens fruktsamhetsgud. Chansen (risken?) är alltså överhängande att även denna högtid har religiös koppling (Gud förbjude).

I alla fall. Nu är det snart jul, vare sig vi bryr oss om varför vi firar det eller ej. Det kanske rentav inte är så galet ändå att julen kretsar kring konsumtion, frosseri, dryckeskap och avund (vafan fick han en sån och inte jag för). Vi är ju ändå sekulariserade nordbor. Då ska vi väl leva upp till det?

Så God jul på er alla Guds barn!

Text: Markus Qvist
Illustration: Michael ”Majk” Lindell

]]>
0